Försvunnet

Mitt förra blogginlägg är försvunnet.. Hoppas att jag hittar det sen..

Ha det!

Osäker

Känner mig sjukt osäker för tillfället. Vilka är mina vänner? Säger jag fel utan att veta om det? Gör jag fel utan att tänka på det? Varför känns det så här nu?

1987-01-27

När jag var 7 år 3 månader och 6 dagar födde min syster en son. En lillebror till hennes då 4-åriga dotter. Pojken var rund om kinderna och hade världens gulligaste leende. Han växte och blev ett blond liten buse som på sommaren blev brun som en pepparkaka och söt var han, liksom alla min systers barn. Viktor bodde hos oss i flera omgångar och trots att både han och hans syster var busiga så att man ville dra sitt hår, har jag alltid älskat dem och tagit hand om dem, trots att det var ganska liten ålderskillnad. Igår skulle Viktor ha firat sin 23 års dag. Så blev det inte och det känns inte det minsta rättvist att han inte fick göra det. Hans skratt och hans humor, hans uttryck och speciella sätt att berätta saker. Jag saknar honom så. När han var hemma i Skåne ville han alltid följa med på allt jag frågade om han ville göra. Det är helt sjukt, han är så otroligt levande i mitt inre, hur kan han då inte vara det i verkligheten? När jag såg honom livlös väntade jag på, letade jag efter, längtade jag efter och önskade jag ett tecken på liv, ett tecken på rörelse, det kom aldrig. Det är så fruktansvärt svårt att hantera, acceptera.

Dunsa

Gammalt inlägg

Hittade ett blogginlägg från familjeliv som jag har skrivit i november 2008.

Det är konstigt hur vissa minnen, vissa personer lämnar ett större avtryck än andra...
Jag satt i bilen och pratade med min mamma om detta om hur jag kunde komma ihåg en viss sångtext eller en lukt och länka det till en situation. Det viktigaste i mitt liv är människor och relationer till dessa. Jag vill alltid vara mig själv oavsett vad insatserna är. Det kan hända att människorna inte alls bryr sig om mig så som jag bryr mig om dem eller att jag aldrig får tillbaka av det jag är villig att ge dem men det spelar mig ingen roll. Min man brukar kalla mig för snäll, dum eller naiv, men varför ska jag ändra på det så länge jag klarar av nederlaget, så länge jag klarar av att bli sårad och inte få tillbaka. Medmänsklighet är det som är viktigt. Att visa att det finns folk som accepterar och respekterar och bryr sig om andra. Det kan vara en tiggare på gatan eller en bästa vän som får känna sig viktig och speciell, att det finns någon som ser en att man är glad, ledsen, likgiltig eller bara finns. Det finns allt för mycket orättvisor och tragik i vår värld redan utan att vi ska behöva göra illa varandra. Ibland orkar man helt inte vara den som ser utan vill vara den som är sedd.
Och då kan det räcka med ett leende eller en puff i rätt riktning för att för ett ögonblick bara känna sig mindre sorgsen. Tyvärr tänker jag inte alltid på detta men då är det ju ibland behöver man det och då är det viktiga att det finns andra som kanske gör det. Livet är kort och svårt och behöver vårdas på det bästa tänkbara sätt och det är vi nog många som är dåliga på. Att vi lägger vår energi på helt fel saker. Min stora last har tre bokstäver: ORO, denna energibov, som fräter i magen, tar upp allt för mycket tid i mitt liv... Oron är främst egoistisk att jag ska förlora något i mitt liv som jag inte vill förlora och den hindrar mig från att verkligen ta till vara på det jag HAR. Min pappa har en teori att om man verkligen, verkligen vill kan man bota sig själv och tvärtom göra sig sjukare genom tanken. Ibland tror jag att han har rätt på något sätt och då blir jag orolig att jag har oroat mig för mycket och att jag då framkallat själv att något händer. Ja, det är mycket som har hänt nu som verkligen fått mig att tänka till coh visst är det så att jag emellanåt glömmer bort mig och tar saker för givet men oftast inte. Om ni läser detta och tycker att jag har någon poäng i det jag skrivit (och har orkat läsa:)) så ge någon som inte väntat det ett spontant leende eller ett uppmuntrande ord. Var inte så snabb att dömma utan ge folk en chans. Den sura kassörskan kanske precis har skilt sig eller bråkat med någon, han som kör om dig i illfart kanske ska till sjukhuset, den sorgsna har kanske förlorat något värdefullt........................................ ......

Tänkvärt!

oooo jag vill...

Jag vill såååå gärna att allt ska bli bra, att det för en gångs skull ska lyckas. Att det ska finnas någonting positivt för vår familj som haft såååå många motgångar. ÅÅÅÅÅ vad jag önskar att det som händer på tisdag inte blir jobbigt att ingenting ändras och att hon ser att det fixar sig trots att situationen har ändrats sedan vi fick vårt poitiva besked. Det är ju liksom för sent att dra sig ur. Helst av allt hade jag velat kunna säga att jag iaf har ett extra jobb som ger det där extra som vi så väl behöver. Men det ser mörkt ut tyvärr. Jag önskar att vårt företag snart kommer på fötter och att vi får visa och informera Sverige om vår historia och vi ska jobba hårt för att nå dit. Förra året var ett helvetiskt år rent ut sagt, det var omänskligt och outhärdligt. Sorgen och förtvivlan försvinner givetvis INTE för att det blir ett nytt år men vi har i alla fall ett hopp om att vi kan lyckas med det vi tar oss för....

Dunsa

Testing

Fungerar det att blogga från telefonen?


- Posted using BlogPress from my iPhone

Chokladsemlor

Förra året bakade jag chokladsemlor, jag älskar ju choklad! Jag har ju börjat på en lite nyttigare bana men jag ska nog baka dessa godsaker även i år...

Mumma!

Ibland slår...

... sanningen till mig rakt i hjärtat. Igår eller i förrgår föddes två flickor av olika mammor men jag vet vem mammorna är. När jag funderade över vilken datum det var, tänkte jag att det snart är Viktors födelsedag. För ett kort ögonblick mindes jag inte sanningen, verkligheten men den slog mig väldigt snart därefter, Viktor är inte här längre. Han hade fyllt 23år den 27 januari....

Snow

Aldrig trodde jag väl att det skulle vara snö här nere så länge. Nu snöar det igen, det känns som att jag skulle vilja ha vår nu ju. Men det är kul att åka pulka med Lille, han sitter liksom och njuter i pulkan som han gör när han gungar eller åker bil, han skrattar inte så mycket utan bara njuter. Lämnade honom på dagis idag, han har inte varit där på typ en månad, han blev jätte ledsen när jag gick. Efter det körde jag och repade, skrapade och bucklade bilen på en stolpe här utanför. Förstår inte alls hur det gick till, får väl skylla på att det är halt. Det kommer nog att kosta en del att fixa så jag retar mig väldigt mycket!

Håller på att starta upp företaget nu, men skulle gärna ha ett extra jobb vid sidan nu i början. Jag trodde jag hade ett på G men tydligen hade jag missförstått hela grejen. Önskar bara att jag hade vetat hur det stod till redan när jag var på intervjun.

Vi kollar på Paradise Hotell på måndagar och tisdagar, jag och Anders. I måndags åkte min favorit tjej ut och jag började gråta, hallå ja, till Paradise Hotell?! Man kan ju undra varför?

Till helgen ska vi gå på bio och ut och äta, det ser jag framemot! Vi ska se Avatar i 3D, jag hade gärna sett Snabba Cash också men mest för att Joel Kinnaman är med, han är så j-la bra. Det är lättare att se den senare.










Ha en fortsatt bra dag!

Förkyld

Jag är jätte förkyld... Så trist alltså, hade verkligen hoppats på att få vara mer frisk detta året, det finns fortfarande chans men det är lite trist att det börjar så här. Bastian har varit hemma hela veckan med ögoninflammation glömde visst att rapportera det i förra inlägget. På VC och BVC säger de bara att man ska vänta och behandla med vanligt vatten. Det är inte farligt att ha ÖI men barnen får INTE vara på dagis, det är störigt att man inte får använda ögondroppar. Boba är också förkyld och hostig, mest på natten. Kanske är det förkylningen som gör att han sover så dåligt på natten. Han vaknar efter någon timme och sover oroligt, men så fort vi är nära honom sover han bra, så det verkar vara en trygghetsgrej. Idag skulle Max ha kommit hit men eftersom vi är sjuka och inte vill smitta honom får vi byta helg, det är jätte tråkigt. Jag ser alltid framemot att han ska komma. Nu ska vi kolla lite SVT Play och sen The Color Purple.

Ta hand om varandra!

Lika som bär?

Karl-Petter Bergvall & Rickard Sjöberg

Sjuka eller?

Just nu befinner vi oss i någon slags mellanland vi är inte friska men inte sjuka heller. Bastian har feber på kvällen runt 38 grader, på dagen har han ingen. Hans tå är inflammerad, han rosslar när han andas och han håller på att få sina kindtänder. Jag undrar då är det något av det som ger honom feber och i så fall vilket. Hrm, själv känner jag i lungorna att jag har lite andningssvårigheter annars ok. Vet inte riktigt vilken riktning detta tar men jag hoppas verkligen att vi vaknar imorgon pigga och krya.
Kollar på Paradise Hotell och det är ju väldigt roligt att se. :)

Dunsa

Värmer

Det värmer när folk tar sig tid att kommentera blogginlägg! Tack för att ni uppskattar det jag skriver. Jag vet inte hur många som läser min blogg så förutom det man "hör på stan" så kommentarerna är det enda beviset jag har för att någon läser. Så fortsätt gärna kommentera.

Dunsa

Torsdag

Idag tänkte jag spinna vidare på det jag tog upp igår om sorgen efter förlusten av någon man älskar. Det är väldigt vanligt att folk kategoriserar andra människors sorg och ibland även sin egen. Att istället för att erkänna folks förluster och sorg, jämför man med det som kunde varit värre. Det kan väl alltid bli värre känns det som. Man ska akta sig för det, trots att man ska kunna säga allt till en som förlorat kan det vara nyttigt att tänka en gång extra på VAD man egentligen menar. Mina förlorade nära har haft jobbiga livsöden bakom sig och då är det lite som att det inte är lika "farligt" då som att vi inte har samma rätt att sörja och sakna våra anhöriga på samma sätt som de som avlider på andra vis. Efter Henriks och Viktors bortgångar spekulerades det om mord, det var ju klart lite läskigt men sorgen efter dem ändras ju inte, sorgen är den samma oavsett vilken orsaken till förlusten är. Det är ju olika för olika människor. När Helen gick bort låg hon på sjukhus och hon led faktiskt, även om jag trodde in i det sista att hon skulle överleva, då kan frågan eller påståendet komma, att det måste ha varit värre med Viktor eller Henrik på grund av att det var helt oväntat. Det finns inget enkelt svar. Det är både och, det finns det som är jobbigare på det ena sättet och det som känns värre på det andra sättet. Det finns många som frågar om jag stod mina syskon nära, vilket jag tycker är en lite märklig fråga. Ni ser väl att jag är ledsen, räcker inte det?! Det är klart att folk säkert inte tänker så, men det kan kännas jobbigt. Alla vet nog inte att jag faktiskt har förlorat två systrar, min äldsta syster Birgitta gick bort för något år sedan men vi hade liksom ingen kontakt. Därför har jag inte känt samma sorg. Förstår ni hur jag menar, att om jag sörjer är det så självklart att det fanns en nära relation. Jag brukar tala om de tre värsta samtalen i mitt liv, dödsbuden har varit betydligt fler än så men de hamnar i skymundan för de tre outhärdliga förlusterna i vår familj. Sorgen kan vara så bred och framförallt personlig och en mamma som förlorar sitt barn under graviditeten kan känna att sorgen är lika stor för henne, som för någon som förlorar sin ettåring för att det är så otroligt personligt. Sen är det klart att omständigheterna runt ett dödsfall kan vara mer eller mindre brutala, men sorgen är för mig mycket förknippad med saknad, kärlek och framtiden. Både för deras skull , de unga människor som går bort, sorgen över allt de inte får vara med om och för min, att de inte finns här för att dela mina viktiga ögonblick. Det stämmer inte att unga människor går bort oavsett hur. Kanske är det lite svårare att bearbeta om den unga tar sitt eget liv, i alla fall för de vuxna i omgivningen. Det är nästan ofrånkomligt oavsett dödsorsak att fråga sig själv, kunde jag ha gjort något för att förhindra detta. Vid självmord är de frågorna mycket påtagliga, som jag har förstått det.

Det blev en lång blogg, hade tänkt ut vissa saker redan igår men det blev inte av att jag skrev. Vi ska inom kort starta vårt företag och detta är en av våra hjärtefrågor. Som anhörig till missbrukare är det inte så noga, de får skylla sig själv, det är en ganska allmän åsikt. Vi vill ändra det, vi är människor, de är människor, alla är vi människor som förtjänar lika bra mottagande av medmänniskor, Polis och Socialtjänst, särskilt de två sistnämnda om de är inblandade i skeendet.

Vi ska ut och åka pulka sedan, det ska bli skoj att se vad lille Blubben tycker om det eftersom det är premiärturen..

Dunsa

Idag bjuder jag på blandad kompott, lite allvar och lite skoj. Jag börjar med ett citat jag tog från aftonbladet idag:

"Pigges råd...

... till dig som känner någon som förlorat en anhörig:

Behandla henne eller honom som en vanlig människa.

Var inte rädd att ställa frågor. Men känn av svaren.

Var inte rädd att säga fel saker. Tårar kan komma när som helst och de är helt nödvändiga."

Ett bra råd till alla som inte vet hur man ska agera för det är ingen självklarhet. Jag har under förra året fått uppleva både de som funnits där men också de som inte vetat hur de skulle hantera det och därmed dragit sig bort från mig, familjen och vår sorg. Självklart är jag samma person som förut men med ett annat liv än förut på vissa sätt. Som Pigge skriver kan tårarna komma när som helst, till och med när jag anar det minst men det är inget farligt, det är så det är och förmodligen så det kommer att vara ett bra tag. Det finns inget sätt som är rätt eller fel när det gäller sorgen och dess efterdyningar utan alla är vi olika.

Nu till någonting annat, nämligen The Vampire Diaries, ni som gillar vampyrer på samma sätt som jag, jag rekomenderar den verkligen om inte annat för snyggingarna. Jag vet att jag nämnt detta förut men det kan inte nämnas ofta nog... Tänkte lista mina favvissnyggokillar i vampyrvärlden...

Allas vår Alexander Skarsgård som Eric i True blood. Han vann direkt en plats på tiokändakillarlistan! :)

En veteran i detta gänget, men aldrig glömmer vi att vi fick uppleva favvishunken som blodtörstande, supersexigt monster.

Ian Somerhalder den senaste snyggingen, som Damon i The Vampire Stories får han oss att läääääängta efter följande avsnitt gång på gång.
Snyggingen Cam Gigandet är en riktig badboy i Twilight men verkligen en man att vila ögonen på...



Slutligen lille Taylor Lautner som förvandlas från groda till en riktig Adonis i New Moon. We like, trots att han inte är Vampig!!

Jag är mycket förtjust i andra vampyrhunkar i serierna/filmerna också men här kom bara de som har, det lilla extra, med. Vilka är era favoriter?

Ha en trevlig kväll!

Dunsa

Måndag

Det är måndag och jag sitter och ska jobba lite men har svårt att koncentrera mig. Jag vill nämligen se de två sista avsnitten i första säsongen av The Vampire Diaries men kommer inte åt dem för tillfället. Det är sjukt bra och beroendeframkallande inte riktigt som True Blood men nästan. Dessutom är killarna väldigt hunkiga! :)



Annars har är det en del att göra i veckan, det känns bra att ha saker att göra. Det har snöat och blåst väldigt mycket idag och man är inte direkt jätte sugen på att gå ut, men snart ska jag gå och hämta den lille busen på dagis. Tänkte ha honom hemma resten av veckan. Han pratar lite mer nu, även om det mesta är oförståeligt är det ändå roligt att kommunicera på ett annat sätt med honom. Nu ska jag se om jag kan få något gjort.

Dunsa

Saknaden

NYÅR 2008/2009
Saknaden som är större än livet...
Saknaden kan vara större än lusten att leva vidare. Kanske är det svårt att förstå men så är det. Ibland önskar jag att jag bara fick veta vad som händer eller vad som inte händer. Ikväll har jag umgåtts med nära vänner men förra nyår och ovetskapen om vad som skulle hända har dominerat. Jag var sjuk men syster, Max, och våra föräldrar kom ändå. Det var då jag spelade in den senaste filmen med henne. Vem hade då kunnat tro att vi skulle förlora både Helen och Viktor. Viktors bortgång kan jag inte ens tänka på just nu för det är så fruktansvärt... Jag menar lunginflammation vem har inte haft det. Missförstå mig inte jag är så tacksam för det jag har men det är så väldigt svårt att se framemot saker när man vet att man inte kan dela det med Helen och Viktor.
Min älskade syster, min underbara systerson, jag hoppas verkligen inte att jag får vara med om större sorger under nästa år, för detta är nästan mer än vad två ögon, två öron och ett hjärta klarar...........