Opp o ner, ner och opp!

Som Emil sjunger.

Nu har jag varit sjukskriven en tid. Jag saknar mitt jobb men vet väl någonstans innerst inne att det är bäst för mig just nu, för att jag ska återfå min fulla kapacitet som människa och som medarbetare.
Det går väldigt mycket upp och ner, kampen mellan den tunga svåra smärtan, mot den glada, positiva är svår, hård och tuff. Det där hålet jag trillar ner i som är så där mörkt att jag inte riktigt kan se hur jag ska komma upp, mot kärleken i alla människor jag möter, kärleken till mina barn, mina nära och kära.

De flesta av er, av er som känner mig, vet att vi ligger i skilsmässa just nu med allt vad det innebär. Det är skönt att vi kommer bra överens men det är ändå väldigt jobbigt. Med att lämna sina barn för några dagar, det är väldigt onaturligt för mig. Jag försöker att dölja min sorg för dem men när jag sitter i bilen på väg bort från dem, brister det, mitt hjärta, för jag vill inte missa så mycket tid med mina älsklingar. Man vänjer sig, sägs det.

På andra sidan av detta finns Han, en ny person i mitt liv som berikar det fullständigt. Jag vet inte hur framtiden ser ut men att han är en del av mitt nu är en stor rikedom.

Utanför fönstret är det grått idag, men jag känner mig faktiskt färgglad för stunden och ändrade lite i layouten. Idag ska jag träffa mina gullisar igen, som jag längtar!

Och så vill jag göra en shout out för jordgubbar och blåbär, totalt underskattade bär skulle kunna äta det till frukost, lunch och kvällsmat om jag kunde.

Sommar och solidaritet!

Fantastiskt stort tack till alla som visat sin omtanke! Jag har läst och tagit emot era fina uppmuntrande ord, att jag kanske inte svarar direkt men jag vet att ni finns! Tack! ❤️

Nu lite gnäll! 

Halv sex-sex varje morgon vaknar jag av att det känns som ungefär tiotusen små, små myrmyggkliskit någonting har invaderat mitt ansikte. Jag stutsar ur min säng, yrvaken med grus i ögonen, hittar mina tabletter, tar en tablett, kliar mig frenetiskt i ansiktet, speciellt ögon, näsa, öron och svalg, lägger mig igen. Efter en stund somnar jag om igen. 

Det är inte fullt lika jobbigt men symptomen förföljer mig hela dagen. Jag nyser, fnyser, och frustar. Nej, det är inte tiotusen myror, myggor eller annat som attackerat mig. Det är jäkla gräspollen. Det är annars mer hanterbart men när man redan är lite galen blir man fan ännu mer galen när det konstant kliar på ett eller fler ställen ovanför bröstkorgen typ. 

Och om någon undrar så får jag hjälp. Alltså med min psykiska hälsa. 

Godnatt! 

Det syns inte utanpå...

... Men känns inuti. 

Smärtan som får hela mitt bröst att värka.

Jag pratar lätt om det, säger både ditt och datt, men ingen skulle våga fråga, hur är det egentligen. Och jag skulle inte våga svara, inte våga släppa ner mina uppbyggda murar. Tänk då kanske jag skulle behöva känna, känna mer än vad jag klarar. Jag är rädd, rädd för att känna. Jag fortsätter att leva som om inget pågår innanför min känsliga hud. Men det finns där, kaoset som ingen ser. 

Ibland kanske ni ser de blodsprängda, tårfyllda ögonen, ni söker en logisk förklaring. Jag hittar den och berättar den, men det finns inget logiskt med kaos. Kaos är bara kaos.

Barnkalas idag. Det gick bra, helt okej, men jag tror inte att någon förstår eller vet hur mycket energi det har tagit att verkställa. Jag är trött. Kanske för att jag var uppe på tok försent igår på tjejkvällen, men där tankar jag energi ju. 

Bastian är nöjd och är min underbaraste lille kille! Älskar dem så!