Kraft att överleva.

Detta inlägget kommer att vara väldigt privat och jag kommer att vara helt öppen.

Min vardag just nu går ut på att överleva dagen. En dag i taget, en stund i taget. Jag glömmer saker, har svårt att koncentrera mig och stundtals mår jag väldigt dåligt psykiskt. Om någon frågar hur jag mår, kan jag svara bra, men jag ljuger dem rakt upp i ansiktet. Visst är det bra på vissa plan men jag kämpar för det mesta för att överleva dagen utan att bryta ihop fullständigt. Jag försöker att hålla mig glad och positiv speciellt runt andra människor men ibland är det svårt och jag kan inte ljuga heller, och ska jag berätta vad som är fel så blir det kanske jobbigt att höra. Det finns ju de som inte klarar av människor som har mycket problem, som jag förtillfället har. Men då får det vara. Jag är som jag är och jag tycker att det är viktigt att inte dölja problem dels för att man oftast inte är ensam och genom att prata om saken kan man finna tröst och gemenskap och dels för att jag inte gillar att låtsas. 

Det kan säkert finnas vänner som tycker att jag just nu är en ganska dålig sådan, att jag är dålig på att höra av mig och att jag inte riktigt ställer upp som jag brukar. Men jag måste bli mer stabil innan jag kan börja vara mig själv igen. Jag kan visst hitta på saker men det är när jag känner att jag har måsten som min hjärna lägger ner, strejkar. 

Nu borde jag sovit för länge sedan, jag är helt utmattad, så nu gör jag det!

Natti

Lim

Någon som har lite lim? Skulle behöva lite för att hålla ihop mig. 

Loooooooove

Alltså utan denna kärlek till dessa underbara små fantastiska varelser, vad hade jag gjort? Det är ett enormt ansvar och mycket hårt arbete men just nu när det blåser extra hårt, är det mina små pojkar som hjälper mig hålla ihop. Att se dem i ögonen, att se deras oskyldiga glädje, deras oförstörda sinnen och deras fullkomliga kärlek.

Pappas strålbehandling kunde inte påbörjas som planerat eftersom tumören tydligen sitter djupare än vad de trott. Men så länge det går att behandlas är det ju bra!

Jag är väldigt trött, så trött att jag emellanåt tror att jag bara ska ramla ihop i en hög och inte kunna samla ihop mig själv för att resa mig igen. Jag vill så mycket men inser mina begränsningar och försöker att ta en sak i taget, en dag i taget. Ni som tycker att ni blir förbisedda eller ouppmärksammade av mig får höra av er igen, och antagligen igen så kommer jag att svara er till slut jag ber er bara att vara tålmodiga med mig, just nu. Ni som är nära mig vet att det dessutom är svårt för mig rent praktiskt att få ihop livet. Men som sagt hang in there!

Idag tänkte jag försöka ta med mig killarna ut på promenix, sen ska jag jobba kväll. Imorgon ska jag förhoppningvis träffa lite vänner innan jag ska till jobbet på eftermiddagen. Tanka lite energi!

Ha en bra dag!