Längtan

Varje vardag, varje vecka kör jag förbi förskolan och skolan. Hälften av dagarna är bilen full av liv, bråk, tjat, prat, sång och skratt, då svänger jag in, lämnar det käraste jag har i någon annans vård. Det känns okej de dagarna jag vet att jag ska tillbaka samma väg på eftermiddagen. De andra dagarna gör det ont. Jag lämnar med ett leende men utom synhåll kommer klumpen i magen. Tårarna kan komma i bilen, har jag tur har jag min kärlek, min trygghet i bilen med mig som tröst och som min glädje. 

De andra dagarna, när jag bara kör förbi, känns det fel, onaturligt. Jag vet att de är där inne, jag kan se byggnaden, jag kan föreställa mig deras små springande steg, deras skratt, deras gråt, deras behov av tröst när de slår sig och jag, jag kör förbi, missar halva tiden av den tiden jag skulle ha haft. Jag har det underbart med min kärlek, alldeles underbart! Han är så fantastiskt fin och utan honom vore det outhärdligt! Det är onaturligt för en mor att vara utan sina barn, halva tiden är jag inte hel.