Handens fem fingrar

vaggar dig till ro. På Bastians dop sjöng jag Handens fem fingar, det känns inte särskilt längesen men det är ett år sedan. Nu har han börjat dagis, mitt i all sorg och saknad ska jag släppa iväg honom och tappa kontrollen. Galet svårt att ta som mamma, det läggs på ytterligare en sorg och saknad över att inte vara vi två om dagarna. Samtidigt är det skönt att komma iväg på jobb och koncentrera sig.

Var hos kuratorn idag, det gick bra och det känns som att hon är en jag skulle kunna lita på och prata med. Hon tycker att jag borde överväga antidepressiva en period för att få lite hjälp på vägen. Har aldrig ätit tabletter på det sättet och undrar lite om jag vågar ta steget. Vi diskuterade mycket runt det och det känns ju som att det kanske hade varit en idé att prova på det en period för jag vill ju inte leva med ett ständigt tryck över bröstet och undra om jag kommer att överleva. Dessutom har jag en tendens att gå in i höstdepressioner normalt sätt och det var inget hon tycker att jag behöver just nu.

Igår var det riktigt tungt, saknaden börjar bli RIKTIGT påtaglig. Innan har det varit mycket sorg och chock men nu börjar jag inse att man faktiskt inte bara kan ringa eller träffas, det är tungt.

Bus

Min lille pojke har busar i köket. Vad skulle vi gjort utan honom? Älskar honom så!

Själaringning

Visste inte ens vad det var innan vi hade det för syrran. Idag var det för Viktor, det var sorgligt men fint att klockorna ringde över hela Kävlinge i 15-20 minuter för vår fina Viktors skull. Vi var väl 12 som satt i kyrkan och lyssnade, mindes och tände ljus. Efteråt var vi hos Felicia & co och umgås, det känns sååååååå viktigt att göra det nu.

Det är så tungt att känna.

Det har ialla fall hänt lite positiva saker som jag fått reda på idag, två saker som är tecken på livet!
Men det är hemligt... Ialla fall det ena... :)

Dunsa

Lunch

I Lackalänga på jätte mysig och god lunch. Tack Madde m famili!

Annons

Idag är Viktors annons inne i sydsvenskan, det känns jobbigt för att det är ett steg närmre det definitiva. Veronica har skrivit en underbart fin text med, det är fantastiskt hur fina och starka både Veronica och Felicia är, jag är så glad att jag har privilegiet att vara deras moster. Och Viktor hur otroligt glad jag är att vi haft en så fin kontakt och hur han alltid följde med på allt jag ville dra med honom på, nästan... Max, känns bara så självklar som en del av vår familj som en storebror till Bastian och som speglar sin mamma och sin bror med sin humor och sitt busiga sätt.

När man förlorat så mycket som vi har gjort är det så super viktigt att förstå hur viktigt det är att vårda sina relationer med sina nära.

Dunsa

Rykten

Tydligen går det rykten om HUR Viktor gick bort, vi är övertygade om att det inte var något han ville utan att det var en olyckshändelse.

Idag är det jobbigt, nästan så jobbigt att jag inte får luft. Fan också.

ATT VARA SÖRJANDE

och att bearbeta sorg och saknad är en livslång process. Det känns lite som att ju längre man lever desto fler människor förlorar man längs vägen. Men att förlora unga människor som man älskar som annars haft hela eller halva livet framför sig, känns inte rätt på något sätt. Livet för oss som är kvar blir oändligt förändrat och även om sorgen är som mest framträdande just efter förlusten finns det kvar i en hela tiden. Det man lever på är minnena som också de en dag kommer att blekna. Som tur är lever vi nu i en medial värld där man med hjälp av foton och filmer där man får hjälp att minnas och återuppleva stunder hur många gånger som helst. Att förlora en älskad är så tungt, så jobbigt för mig att jag vissa dagar knappt vill gå upp ur sängen, vill bara sova, vill bara fly. Tyvärr har jag inget val än att försöka göra vissa saker som jag annars också hade gjort. Ligger jag bara här hemma och sörjer hela tiden missar jag ju en del av livet, det som är viktigt, att umgås med familjen, vännerna och uppleva saker. Men tro mig oavsett om jag ligger i sängen eller umgås med folk, tänker jag och sörjer jag. Bara det att när jag är ensam kan jag knappt härda ut smärtan.

Dunsa

Hårt

Fy fasiken vad det är hårt. Så jävla tungt att jag emellanåt undrar hur jag ska klara det... Men det måste man ju.

Ofattbart

Det känns som om jag går omkring i en dimma och inte riktigt vet hur jag ska komma ut ur den. Det är så ofattbart att han inte finns mer. Allt är bara så förjävligt. Det är svårt att sätta ord på känslorna nu för det gör för ont, så jävla ont. Jag tänker på resten av min familj som alla lider något fruktansvärt. Jag hatar att vi ska behöva gå igenom detta, jag hatar det!
Vädret är fint utanför fönstret men här är det bara mörkt.

Viktor

I gbg.

Rasat

Min fina systerson Viktor på Felicias student.
Varför?
I april rasade hela vårt liv samman som ett korthus, långsamt hade vi börjat så smått att få upp små tendenser till ett nytt trots de saknade bitarna. Nu har allt rasat igen, hur kan det vara så orättvist? Varför ska allt detta lidande hända vår familj och de vi älskar mest.
Min älskade Viktor, jag kan inte ens föreställa mig ett liv utan dig... Vad i helvete ska vi göra nu????????????????? I Måndags (igår) fick jag ytterligare ett helvetes samtal, vi kunde väl aldrig ana att vår sorg kunde bli tyngre men det kunde det. Nu är han borta min älskade Viktor som jag låg och kramades med så sent som förra helgen på Lalandia. Vad jag önskar att jag kunde skruva tillbaka tiden och att du hade följt med till Norge som vi pratade om. Önskar att jag kunde sagt eller gjort något som ändrade utgången. Önskar att du, bara 22 år gammal, var lika levande nu som för några dagar sedan. Sorgen och saknaden efter dig och din mamma är så tung att jag inte vet var jag ska ta vägen...


När ska detta lidande ta slut...

orättvist!