Hej

Min motivationsbild!

Jullisen 2

På julafton 2011 var Julle 8 dagar gammal. Jag var inte säker på att han hade det bra och hade en lite olustig känsla i magen. Han skulle inte ligga helt plant eftersom jag upplevde att han andades lite annorlunda. Jag kunde inte slappna av och det var inte alls så fint och mysigt att fira jul som jag hade föreställt mig. Vi skulle ha det idylliskt med allt vad julen innebär och istället var jag så uppe i min oro för min bebis.
Det var mitt i natten när jag fick ringa 1177 för att Julle andades konstigt. Han var bara 11 dagar gammal och var som en liten fågelunge. På 1177 hörde de i bakgrunden hur han andades och de sa åt mig att ringa ambulansen. Det gjorde jag och de skulle skicka en bil. Så orolig jag blev. Ambulans känns så allvarligt och nu skulle min 11 dagars lille älskling åka in till sjukhuset med en. Vi blev fastspända på en bår jag sittande och han i min famn. Han andades snabbt, ytligt och rossligt. Tankarna snurrade, vad var det för fel, kunde han sluta andas, kunde det vara en lunginflammation. Syresättningen var ok men han fortsatte att andas konstigt. De har bara en läkare, vilket är jäkligt störigt när man är inne med ett litet barn som har problem med andningen och man är sjukt orolig, och han kom och undersökte min bebis och kunde inte ge något svar. Första inhalationen tyckte vi att han reagerade bra på men nästa ingenting. Han blev bättre men inte bra. Vi blev hemskickade på morgonen utan att ha fått någon egentlig diagnos men läkaren hade mumlat något om laryno manasi. I ett samtal med en vän fick jag ju klart för mig att det handlade om Laryngomalaci.
Det kändes skönt att veta vad det NOG var även om det var mycket jobbigt att inte ha en aning om vad det egentligen var, hur man kunde behandla och vad det innebar.
Nästa gång vi åkte in på sjukhuset för att Julle hade svårt att andas blev vi inlagda. Då tyckte den läkaren att det var synd om honom som behövde kämpa så för att andas. Dagen efter fick vi diagnosen bekräftat genom en kamera som trycktes ner i min bebis hals. Det var såklart jättejobbigt men det var så viktigt att få veta vad det var det handlade om. Det fanns inte så mycket info om hans tillstånd och allt verkade väldigt difust och det enda vi egentligen visste var att just hans laryngo var ganska lindrig och att det inte krävdes en operation just då. Jag var såååå orolig även för en operation även om jag var lika orolig för hans omogna struphuvud som kollapsade vid inandning. Det absolut viktigaste beskedet, det som nog gjorde att jag klarade allt stående på båda benen var att de sa att det inte är ett akut tillstånd dvs att blir det jobbigt för honom så hinner han opereras.
Julles första månader i livet satt jag upp med honom på mitt bröst och sov. Vissa nätter sov jag inget alls i stort sätt eftersom jag var tvungen, enligt mig själv, att hålla koll på att och hur han andades.
När jag berättade för folk som sa att jag måste ha det jobbigt, skrattade jag bort det och sa att det var sån tur att vi hade ställbara sängar, och tur var det men det var väldigt jobbigt och jag kan inte riktigt förstå idag hur jag orkade göra allt jag gjorde. All min tid gick ut på att lyssna på andningen, räkna andetag, vilket jag gör nu också, ju fler andetag desto jobbigare har min son det att andas, hålla koll på hans kroppsläge. Jag vet inte hur många gånger jag har tillrättavisat andra människor i synnerhet min man om hur man ska hålla Julle, för att man ska kunna underlätta så mycket som möjligt för hans andning. Det har varit en vana, min plikt. Om inte jag ser till att han har det bra vem gör det då.

Det är så jobbigt att skriva om detta. På många sätt, att sätta ord på saker ger en förståelse på ett annat sätt hur mycket av min energi och min vardag som egentligen har kretsat runt min bebis och hans andning. Jag får för mig under tiden jag skriver att om jag är för positiv så jinxar jag det och om jag är för negativ så blir det en uppfyllande profetia. Jag har alltså svårt att förhålla mig till min egen ställning och relation till detta.

Fortsättning följer....

Lille Jullisen...

Man kan säga att jag visste redan innan jag tog testet eftersom jag mådde så sjukt illa och jag hade alla symptom. Men när jag väl såg det där extra strecket på stickan förändrades ändå allt, det gör det för alla kvinnor mer eller mindre. Oavsett vilka val man gör eller vad som händer är det ändå en erfarenhet som påverkar en och ens liv på något sätt. Efter att förlorat ett barn i v.17 i september hade vi tänkt att vänta tills efter sommaren men på något sätt lyckades det bli innan sommaren. Nästan direkt började tankarna mala. Oron. Förhoppningarna. Fantasibilder i tankarna om att få ett barn till varvades med oron över att dessa positiva tankar inte var lönt att tänka, för jag ville inte förvänta mig något, inte bli besviken. De första illamående, oroliga veckorna kändes som år. Hur skulle det gå och hur skulle jag orka om något gick fel även denna gång. 

V. 16-17 åkte jag till barnmorskan, det var ungefär samma tid som vi upptäckte att hjärtat inte slog på min bebis förra gången. Med hjärtat i halsgropen gick jag upp till BM, jag var bestämd jag skulle försöka lyssna på hjärtljuden. Vid mina 3 tidigare graviditeter hade jag gjort tidiga UL men inte denna gången. Jag vågade inte. Jag hade ingen aning om hurvida där fanns ett barn, ett levande barn eller inte. BM försökte avråda mig från det men jag ville. Hon hann knappt sätta dopplern mot magen innan man hörde dunk, dunk, dunk. Då kom tårarna, då förstod jag att min dröm om ett andra barn kunde bli verklighet. 

När jag var gravid såg jag framför mig hur jag fick mitt barn, hur allt påminde om när jag fick Boba. Bebislyckan och hur alla kom på besök, hur pigg jag var precis som med storebror. 

Förlossningen gick superbra, tyckte jag, visst ont gör det men belöningen, bästa belöningen som finns. 

Efter ett tag märkte vi att han inte andades som han skulle och det lät som det var riktigt jobbigt för honom. Å nej, vad kunde det vara? Lunginflammation, jag hade ju precis läst om ett barn som dog av lunginflammation i samband med födseln. Skulle min bebis dö? Vad var det för fel? Vi kallade på läkaren som inte hade tid att komma. Väntan var lång och oron växte allt eftersom att bebisen andades mer och mer ansträngt. Läkaren kom och skrev in vår lille nykomling på neo. Vad var det som hände? Så skulle det ju inte vara. Nej, vi skulle få vår lille bebis och denna gången få gå till patienthotellet. Vi skulle inte ligga uppe på ett rum på avd. 44 och oroa oss över vad som kunde vara fel med vår bebis. Vi skulle inte spendera bebisens första natt utanför magen åtskilda. Men så var läget. På Neo tog de prover på honom, de gav honom napp, nan som han inte tålde och sockerlösning till tröst. Fast han skulle ha fått vara hos sin mamma. Dagarna där bestod av oro, olika besked om vad som var fel, viktuppgångsproblematik och annat. Det var jobbigt. Det var som en bubbla. Det som höll mig på mattan och som fortfarande håller mig på mattan är ju hur lindriga besvär Julle hade jämfört med andra barn som är och var mycket sjukare. Min fina vän som fick spendera månader på neo med sin lille pojke, sjukdommar, oro och en onaturlig miljö för en nybliven mamma och hennes bebis. Som vi kämpade med amning och på alla sätt vi kunde för att komma därifrån och när vi väl gjorde det var vi enormt lättade. 

Jag kommer att fortsätta med lite Julle inlägg som en del av min bearbetning av hans första månader. Ni får själv välja om ni vill vara en del av resan eller vänta tills jag är klar. :) 

Detta är allt för idag! Natti! 

Du är tjock!

Sedan April/maj har jag börjat jobba med att hitta en ny livsstil. Äta mindre och rätt samt röra mig mer. Igår ordnade jag träningskort och idag var jag och träffade en PT, vägde in mig och tränade en stund. Trots att det enligt mig gått lååååååångsamt att gå ner har jag ändå gått ner 5,5 kg sedan dess trots sommarens semester lyx.
Vi sitter i soffan och Bastian säger: "du är tjock!"
En kniv i hjärtat. Jag vet det. När andra barn eller vuxna säger så kanske jag ifrågasätter deras motiv att säga så. Men mitt eget barn som häromdagen ville gifta sig med mig säger: " min mamma är tjock som en tant". Flera gånger och han fortsätter fast han märker att jag är ledsen.
Jag känner inte alls igen detta beteende och undrar var det kommer ifrån. Han ljuger och säger att det är någon som jag vet att det inte är som har viskat detta till honom. Det spelar egentligen ingen roll. Han har inte haft någon uppfattning om tjock och smal på det viset förut. Jag vill inte att han säger såna saker om någon, till någon. Inga barn. Inga vuxna. Samtidigt blir jag arg på mig själv att jag inte gjort något åt detta innan. Men jag har haft mycket och huvudsaken är att det händer något nu. Det är framtiden som gäller!
Haj

Just nu...

Imorse kom Boba och frågade om han och jag kunde göra något själva idag. Det kunde jag inte tacka nej till. Så vi åkte tåg in till Malmö och gick på festivalen. Vi delade en langos, åkte några karuseller, kollade lite på rix fm festival och mös. Han är en fin pojke! Klok, social och pratglad. :) Min älskling!

Kramp

Vaknade för en stund sedan med kramp i benet. Så ont det gör. Nu är klockan åtta och hela familjen sover, bra! Jag har börjat gå till en kiropraktor, Elin heter hon. Hennes namn måste nämnas! Har haft en låsning i nacken i flera år, ett besök hos henne sen var den borta, sjukgymnasterna har inte klarat det på många år. Jag har lite svårt att slappna av men övar på det och en dag ska jag kunna meditera. Dessutom har jag kilovis, bokstavligen, med bagage och den ryggsäcken måste tömmas så att jag lättre kan gå framåt. Det är mycket tackvare min blogg och ni som läser, kommenterar och finns där som jag kan gå så pass lätt som jag ändå gör idag. TACK till alla! Var och en!
Nu kör vi!

Lämna mig inte ensam...

Anders semester är slut. Bröllopet jag fokuserat på så länge är över. Ena stunden översköljs jag av tacksamhet. Tacksamhet över allt jag har, mina barn, min man, min fina fina familj mina underbara vänner. Bröllopet var underbart, fantastiskt, alla var så glada och jag har nog aldrig fått så mycket beröm på en och samma gång. Mina fina vänner tog hand om min bebis trots att de själv har en bebis och en tjej på snart två. Jag känner mig ödmjuk och tacksam för att alla är så fina.
Boba har sovit hos sin farmor och farfar och jag har varit ensam med Julle och mina jobbiga tankar.
O som jag önskar att jag inte tänkte så mycket och bara var stark och inte brydde mig om små saker. Vissa saker är säkert inbillning men jag är för feg för att ta reda på sanningen. Utnyttjar vissa mig? Duger jag inte? Är där något problem? Det gnager och gnager... Det borde inte göra det för jag vet att jag inte har gjort något fel, särskilt i en speciellt situation, och skulle den personen ha utnyttjat mig eller nu vara sur för något och inte ta det med mig personligen då är hon inte värd min tid. För jag bryr mig om den personen och har aldrig sagt ett ont ord. Jag borde inte skriva detta i bloggen för jag vet att ni som läser denna undrar vem det kan vara. Men den personen läser med största sannolikhet inte min blogg och ni som är mina närmsta vänner kan slappna av för jag är inte feg mot er. Fråga mig inte... Skulle ni känna er träffade så är det bara att berätta hur ni känner så att jag slipper inbilla mig. :) Det är egentligen lätt.
Kanske är situationen jag beskriver ovan bara någon jag väljer att ödsla tid och energi på eftersom jag inte pallar ödsla den på mig själv.

I alla fall så var bröllopet i lördags perfekt. Jag hade förberett så gott jag kunde och det gick nästan enligt planerna. Jag improviserade en del och de flesta trodde att jag hade varit toast-madame tidigare.

Idag har jag myst med min lille älskling. Vi satt ute på en filt i skuggan och försökte njuta av, vad som kan vara en av de sista sommardagarna detta året. Han övar allt han kan på att ställa sig upp men klarar det, som tur är, inte själv än så länge. Han får upp ordentlig fart när han kryper/ålar sig fram här i huset och innan man vet ordet av drar han ner något från fönsterbrädet, borden eller vad som helst som han får tag i. Och han fullkomligt älskar sladdar, ingen sladd ligger säker när min lille plutt är på språng.
Min store älskling har varit borta sen i fredags och kommer hem idag. Som jag saknar honom, det ska bli så skönt att ha honom hemma igen. Han ska få världens största kram när han kommer!

Ta hand om er!

Pridevecka i Stockholm

Just nu är det Pride i Stockholm, helt sjukt ändå att det ska behövas en speciell vecka för att kämpa för sin och andras existens, att få vara precis som man vill och leva ut sina inre ideal. Men det behövs. Jag kan verkligen inte förstå, jag har så svårt att fatta att det fortfarande finns Homofobi och föreställningar om hur och vem man ska få älska. Jag råkar älska en man men kunde lika gärna ha älskat en kvinna. Vänskapsrelationer kan faktiskt ofta påminna om kärleksrelationer om man bortser från det sexuella. Och det är väl där den största skillnaden är att bli sexuellt attraherad. Själv kan jag definitivt bli attraherad av kvinnor lika väl som män fast jag har en tendens att dras till män. Nu är jag monogam så därför behöver jag inte känna efter mer men jag kan inte säga med säkerhet att jag inte skulle ha ett förhållande med en kvinna. Jag tror egentligen inte att någon kan säga det, om man inte lever med sin drömpartner. Man kan nog bli kär i precis vem som helst om bara ens inre spärrar tillåter det. På twitter har jag de senaste dagarna, till min förvåning, läst åsikter som jag själv tycker är så fruktansvärt förlegade. Om hål och vad som är till för vad och annat strunt. Som sagt har jag så svårt att förstå att man har åsikter om hur vuxna människor väljer att leva och älska. Det är väl deras ensak. Att det idag 2012 finns människor som hatar, gör illa andra människor för att de råkar vara kära i det som vissa anser är fel kön. Det är skrämmande att folk är så trångsynta, outbildade, okunniga eller vad det nu kan bero på. Sen har jag svårt att förstå att det är så mycket fokus på det sexuella hos homosexuella, varför? Varför ska man bry sig om vad som händer i andras sovrum oavsett vem det handlar om? Sjukt är vad det är att gå och bry sig så mycket om andras sexuella vanor och levene. Jag bryr mig inte om vad grannarna har för sig i det avseendet. Nej, acceptera alla som de individer vi faktiskt är och vi kan alltid lära av andra livsstilar och det är så spännande att lära.

Happy Pride