Imorgon

Får jag reda på hurvida jag har jobb, förutom företaget, efter torsdag. Det kommer liksom lite blandade besked.

Sen har jag fått ngt i ögat, jag har ont och det blir bara värre och värre.

Så nu får jag snällt stänga ögonlocken och hoppas att det är bättre imorgon.

Natti

Kvällarna

och nätterna är värst...

På väg

Till jobb




- Posted using BlogPress from my iPhone

Boost!

Jaha, då var vi i Lödde Krog i lördags. Det var mycket trevligt! De hade ett bra coverband som spelade och vi dansade som galna. Sanna tog väl hand om mig! :)

Efteråt åkte vi faktiskt in till stan och gick på Swing Inn. Det är surealistiskt eftersom jag inte alls hade räknat med att gå ut detta året. Men det var också roligt! Vi, läs jag, sjöng karaoke och dansade. Det är ett MYCKET bra ställe att gå till om man behöver en liten egoboost. Och DET behövde jag verkligen. Efter att ha gått en hel sommar och knappt kommit utanför huset och har självförtroendet inte varit på topp direkt men det är lite bättre med det nu.

Dessutom kan jag ju röra mig nu på ett helt annat sätt. Jag har fortfarande inte kommit igång med min löpning men det är på G. Jag skulle ju gjort allt i min makt för att saker och ting skulle vara annorlunda och att jag hade min bebis i magen, men det är inget jag kan påverka nu.

Nu ska jag göra mig redo för jobb. Spännande... Anders sa att chefen vill prata med mig.

Ha det underbart!

Lördagsförmiddag

Spotify med Robyn, Swedish House Maffia och Adam Lambert som favvisar.

Bastian har en period som är minst sagt ansträngande. Han river söner allt och häller ut allt, ska det verkligen vara så när de är två? Trodde vi var förbi det stadiet. En-två timmar efter städning ser det likadant ut.

Somnade inte förrän vid halv fyra- fyra inatt så jag tror jag måste vila!

Ikväll blir det kvalletid med Sanna och eventuellt någon till. :) Det behövs verkligen!

Ha en trevlig lördag.

Drömmar

När jag var yngre hade jag drömmar. Drömmar om att bli någon i världen. Sångerska eller skådespelare ville jag bli eftersom jag alltid varit intresserad av det. Annars ville jag göra någonting bra och betydelsefullt för andra människor.

Nu har jag helt andra drömmar. Drömmarna handlar mer om att få leva, att få vara frisk, att min familj får vara friska och att kanske en dag bara få leva utan att kämpa mig igenom vardagen.

Varje dag gör jag ett val att gå upp ur sängen, klä på mig och göra det bästa utifrån min förmåga av dagen. Men det hade varit mycket enklare för mig, det ska ni veta, att bara ligga kvar och dra täcket över huvudet. Oj vad jag önskar att jag bara kunde dra täcket över huvudet emellanåt. För det är jobbigt att jämt behöva kämpa sig igenom vardagen.

Natti

Ska det aldrig...

... ta slut?

Idag när jag skulle åka till jobb hände det något som gjorde att jag var tvungen att ringa KK-akut. Jag ringde och de bad mig komma in direkt. När vi kom in så var det som om allt slogs emot mig. Alla känslor som jag försökt tränga undan under de senaste två veckorna bubblade upp som onda slag i magen, hjärtat och huvudet. Viss personal var den samma och allt annat runt omkring. Dessutom var det idag jag skulle gått på RUL ju... Men det var inget farligt just nu, däremot måste jag hålla koll.

Jaja, innan det obehagliga hände fick vi iaf gjort lite med företaget osv...

Ha det så bra!

RUL

Idag skulle vi ha varit på Rutin UL... I en drömvärld hade bebisen mått jätte bra och vi hade gått lyckliga därifrån.

Fr.o.m. Siste sept har jag heller inte mitt jobb kvar på posten. Det känns INTE kul alls! Det kom som en chock igår när jag kom till jobb. Det har inget med mig som person att göra utan det är för mycket personal. Så är det ngn som har ett jobb liggande någonstans kan ni alltid tipsa mig. Skönt också att detta hände första dagen efter att alliansen fått behålla makten... NOT!
Hej!

- Posted using BlogPress from my iPhone

Av med jobbet

Suck....

- Posted using BlogPress from my iPhone

Jobb

Det är med blandade känslor jag tänker på att jobba imorgon. Jag tror att det är bra för mig att komma igång samtidigt som jag är livrädd att någon ska fråga mig om bebisen eller magen. Kanske inte om det som har hänt men om någon av kunderna frågar hur det går och jag måste säga som det är. Att bebisen har dött. Jag har under de senaste dagarna förträngt DUKTIGT! Ni vet det jag skrev häromdagen, det är inte mig detta har hänt. Det händer att jag tvivlar på att jag ens varit gravid. Det kanske låter konstigt men så är det. Jag har koncentrerat mig på valet mycket för att slippa tänka. Varit MYCKET aktiv på FB och känner väl lite: vad ska jag koncentrera mig på nu? Jaja det gäller väl bara att ta en timme i taget. Alltså jag hade varit intresserad av valet ändå men jag hade inte varit så aktiv som jag har varit även om jag tycker att det är viktigt.

Helst av allt vill jag att det ska vara helg hela tiden för tillfället. Jag vill vara hemma med Anders och Bastian, jag vill umgås med mina fina vänner och slippa tänka på VERKLIGHETEN...

Nu klarar jag inte ens skriva mer för då bryter jag ihop och det orkar jag inte, inte nu..

Hugger

Det hugger till i bröstet och i magen när jag läser alla glada bebisnyheter. Av sorg, smärta och avund. Om mindre än en v. skulle vi på RUL. Hur kunde det bli så fel? Jag som längtade/längtar så efter att bli mamma igen. Det fanns en datum, det fanns ett barn... Nu är det tomt.

En vecka..

En vecka har gått nu sedan vi fick de trista nyheterna att vårt barn inte levde. Usch vad jobbigt det är. Jag skulle gått in i v. 19 på onsdag. Helt ofattbart hur livet kan ändras på så kort tid. Från att ha planerat havandeskapspenning, föräldrapenning och bebismys så är det mest sorg och bearbetning nu. Jag är så avundsjuk på alla med växande magar. Även om jag verkligen unnar alla sina magar, är det jävligt att jag inte har min.

Natti

Låååång

Vägen dit känns så lång...


- Posted using BlogPress from my iPhone

Kvällen

Har varit trevlig och lite jobbig på olika sätt. Så fort jag är ensam så tänker jag mycket. Men jag måste väl få vara ledsen... Jag hade tänkt börja springa idag, göra allt jag inte kunde göra för en vecka sedan. Men kroppen är inte redo. Jag är inte redo för ngt. Vad ska jag ta mig till? A börjar jobba på måndag och vi ska försöka gå tillbaka till någonslags vardag. Hur ska det gå till? Vad ska jag ta mig till?
Jag måste i alla fall försöka!



Mitt underbaraste behöver sin mamma!
Posted using BlogPress from my iPhone

Emellanåt.

Skjuter jag det ifrån mig. Då känns det som om vi pratar om någon annan. En tjej som känner någon som känner någon. Ush så hemskt för henne kan jag nästan tänka. Innan allt hände, då när jag var orolig men ändå var ganska säker på att barnet inuti mig levde, tänkte jag att det kan inte hända mig och om det gör det då vet jag fanimej inte vad jag gör. Jag kommer aldrig att klara det.

Emellanåt förstår jag och känner att det är verkligen min bebis, min graviditet som avslutats. Dåå gör det så ont så ont´. Det går verkligen inte att beskriva sorg med ord. Ilskan över att det är jag som drabbats, bevikelsen över att inte få uppleva det jag längtat och drömt om sedan plusset på stickan och tomheten att inte längre bära på det barn jag burit på i flera månader. Eftersom jag redan har upplevt ett missfall, ett tidigt, det är en jäkla skillnad, så vet jag hur det känns med förlusten på ett sätt. Jag har ju under båda graviditeterna efter det varit mycket orolig och tittat på pappret efter blod. Då har jag inte tagit ngt förgivet och försökt att tänka att ngt kan hända och inte låta mig längtan bli för stor. Men det går ju inte att stoppa. När man får det där plusset förändras hela ens liv. Hur likgiltig man än försöker att vara är det sååå svårt att inte längta, planera och se framemot ett barns ankomst. Efter vecka tolv började jag slappna av liiite, det var lite problem på jobb osv som oroade mig men det var mer min egen kroppsförmåga än barnets överlevnad som oroade mig. Aldrig hade jag TROTT att detta skulle hända. Jag har försökt att förbereda mig och oroat mig för att det skulle hända men aldrig TROTT. Det går nämligen inte att förbereda sig på hur det känns. Likadant är det när man förlorar en anhörig. Man kan oroa sig och man kan slå bort en obehaglig tanke som smyger sig på OM det skulle hända men när det händer är det helt omöjligt att ha föreställt eller förberett sig på det.

Ikväll ska några söta, snälla vänner komma med lite mat osv. Gulligt!

Jag skriver det igen bara så att ni vet, jag tänker inte på att ringa runt just nu. Vill ni prata med mig, ring mig!! Det är absolut inte så att jag undviker någon eller så.

Tack för att ni finns!

Jahapp

Har druckit lite öl och lite vin idag för första gången på flera månader. Det gav absolut ingenting. Jag vill ju inte. Alltså, det är ju gott så men jag vill ju inte. När jag var gravid, förutom när jag mådde sjukt illa, kunde jag känna mig sugen på att dricka lite vin men nu vill jag inget hellre än att ha tillbaka min mage och en levande bebis därinne. Istället för att magen växer går den tillbaka och mina graviditetshormorner försvinner sakta men säkert. Men det är inget jag vill. Tycker bara att det är så sjukt jobbigt och orättvist. Inte för att jag önskar att det hände någon annan.

WHY ME?

Det kommer en dag när detta inte känns så jobbigt längre men det känns så lååååångt dit.

Natti

Suck

Usch vad detta är jobbigt. Orkar inte ens skriva om det...

Hoppas att det kommer en Risovic-Kvist bebis inatt!! :)

Idag

Kom söta Madde med en korg med lite saker i. Fint! Kan ta en bild sen. Annars har jag varit trött, medtagen, ledsen och glad för det jag har. V, Max och P var här och mös lite. Det är skönt att vara runt folk man tycker om. Slippa vara ensam med tankarna. Sorry, om det är ngn som tycker att jag borde höra av mig. Jag tänker liksom inte på det. Det är bara att ringa och ringa igen om det är ngt. Ni stör aldrig!
Natti

- Posted using BlogPress from my iPhone

Köpte dessutom cigg igår för jag tänkte att jag likaväl kan röka och dricka. Det stora problemet är bara att jag inte VILL röka och dricka, jag vill bara ha min bebis!


- Posted using BlogPress from my iPhone

Tungt

Det var tungt att vakna och inse att jag inte längre är gravid. Det tar väl ett tag. Innan kunde jag vakna och ha drömt att magen var borta och då blev jag så lättad av att känna den och lägga handen där. Nu vet jag att det inte är så. Det är så jävla hårt alltså.


- Posted using BlogPress from my iPhone

Tom

Nu känner jag mest tom. Försöker att tänka positivt men det är f-n inte lätt. Det tar ju lite tid att vänja sig vid att inte vara gravid längre, utan att ha ett barn hos sig. Små saker som att lägga bältet under magen eller mat som man ska undvika osv. För att inte tala om att klappa på magen och allt annat psykiskt som följer med en graviditet. Längtan, lyckan och oron.

I torsdags började det komma det lite blodstrimmor när jag torkade mig. Det kom och gick under hela helgen. Jag var i kontakt med Mödravården som sa att det nog var slemhinnorna som var anstängda osv. På måndagen hade jag som jag skrivit tidigare en läkartid sedan flera veckor, som egentligen handlade om något helt annat. När jag kom till läkaren tog jag upp detta. De försökte lyssna på hjärtat men hittade inget hjärtljud. De sa att de trodde inte att det var ngn fara för det var ganska vanligt att inte hitta det så tidigt i grav. v.17 då. De tyckte att det var bäst att åka till KK för att "lugna" mig och så jag fick se att allt var bra.

Vi fick vänta i måååånga lååånga timmar. Jag träffade andra kvinnor i väntrummet som hade pågående missfall och misstänkta missfall och jag tyckte så synd om dem. Jag var ju bara där för att se att allt var bra, att få det bekräftat.

Under kvällen när jag skrev här började jag oroa mig. Men efter en stund lugnade jag mig med att det nog bara var en fis på tvären.

När jag blev inkallad till läkaren till slut var jag ganska ivrig först att få se att allt var bra. Men läkaren såg allvarligt på mig och sa att graviditetstestet var negativt bara så att jag var förberedd på det. Va? Vaddå negativt? Jag visste ju att jag var gravid, har sett fostret med mina egna ögon, mått illa och tyckte mig känna rörelser. Det måste ju vara något fel. Men innerst inne förstod jag i samma sekund som hon sa det att det här nog inte skulle sluta så som vi önskade och hoppades på. Hon sa ngt om att stickan kunde visa fel men jag kunde liksom inte höra vad hon sa. När VUL gjordes förstod jag ganska snart att det var kört. Hon visade den svartvita bilden med min lilla bebis på men den var helt stilla. Inga rörelser och inget tickande hjärta. Jag behöll lugnet och pratade med henne och lyssnade utan att höra vad hon sa. Hur kunde detta hända. Hur kunde det hända? Min bebis, min graviditet fanns inte mer. Det kom in ytterligare en läkare som tittade och han kom fram till samma sak. Bebisen var död och har troligen varit det i en. två veckor. Min lill* bebis som skulle få ett fint namn, födas runt den 16 feb och få en familj som verkligen önskade och längtade var död. På något korkat sätt hade jag tänkt lite för mig själv att det kan ju inte hända oss fler tragiska saker nu, nu är det för mycket. Men det kunde det. Det räcker liksom inte att jag förlorat min storebror, min storasyster, två systersöner och haft ett tidigt missfall. De senaste åren utan det ska härdas i vår familj. Jaja, det hjälper ingen att tycka synd om sig själv. Det är bara så det är, vissa ska inte få vara lyckliga. Eller ja, missförstå mig inte. Jag är otroligt tacksam och lycklig över min ÄLSKADE, UNDERBARA son, Min man och alla fina vänner.

Läkaren satte sig och förklarade alternativen och en massa saker men jag var bara helt blank och visste varkern vad jag skulle säga eller göra. I alla fall blev det bestämt att jag skulle komma tillbaka och få det åtgärdat dagen efter. När vi gick ut var jag så fruktansvärt chockad, arg och ledsen. Jag kan bara inte fatta att det händer. Allt var ju bra, som det skulle hur kunde då detta hända. Eftersom det syns på mig att jag är/var gravid och att det var officiellt skrev jag ut det på FB direkt så att det sprids utan att jag behöver förklara när jag inte har lust.

Imorse åkte vi in. Det var bara en person i väntrummet, den personen var verkligen i rätt tid vid rätt tillfälle. Hon såg mig, såg min sorg och hjälpte mig igenom den stunden där. TACK om du läser detta. Det bestämdes att jag skulle in på OP vid ett. Det fixades så att jag skulle kunna vara med Anders efteråt i stället för att ligga själv med en massa okända människor. Så tacksam jag är för det. Tabletterna jag hade fått vid tio tiden orsakade en stor blödning och det var otroligt jobbigt att ligga och vänta. Till slut blödde jag så mycket att de fick avbryta ngt för att ta mig före. Sen kändes allt bättre. Det var skönt att vara sövd tyckte jag. Och förutom lite problem med lågt blodtryck och andningen gick det bra. Vi var kvar några timmar och vilade innan vi åkte till Sanna för att hämta Bastian som varit där undertiden. Nu är jag hemma och känner mig bara tom.....

ETT STORT TACK TILL ALLA! ALLA ÄR SÅ FINA OCH BRYR SIG OCH VISAR KÄRLEK! JAG ÄR LYCKLIGT LOTTAD SOM ÄR OMGIVEN AV SÅ FINA MÄNNISKOR.

Och mina fina gravida vänner, var inte rädda. Jag tycker så mycket om er och är så glad för er skull. Fäller jag några tårar när jag ser era magar eller så småningom era bebisar så är det över min egen förlust och inte över något annat. Däremot ser jag framemot en höst och en vinter med många söta små nya liv!

KÄRLEK

Snart

Ska vi in till Lund och avsluta min graviditet. Det känns fruktansvärt.

Hej då min Lill* bebis!






- Posted using BlogPress from my iPhone

Tittar och känner på min mage där jag fram tills för en timme sedan trodde att min bebis låg och växte och frodades. Bebisen ligger fortfarande inne i min mage men dess hjärta slår inte. Imorgon ska de ta bort den. Sorgen och chocken över att det inte är så är förödande. Hur mycket ska mitt sköra hjärta tåla? Tankarna och planerna vi gjort maler i huvudet. Och varför, hur kunde detta hända? Allt var så perfekt allt hade gått bra och jag började slappna av. Det gör så fysiskt ont i min mage och mitt hjärta.
Tack och lov för min lille älskling som undrar varför mamma är så ledsen.


- Posted using BlogPress from my iPhone

Varför?!

Kunde inte min bebis få leva?


- Posted using BlogPress from my iPhone

Kvar

Vi är kvar på KKakut. Läk på MVC hittade inte bebisens hjärtljud så vi blev skickade hit. Vi har suttit här i flera timmar. Precis innan det var min tur kom det in två akuta operationer och de har EN läk. Det kommer att ta minst några timmar till. Oron kommer och går emellanåt tänker jag att allt är bra m bebisen och emellanåt känns allt skit. Nu den senaste halvtimmen har jag fått ökande molvärk plus mer blödning så nu är jag oroligare än någonsin. Hade jag bara fått komma in så man vet. Jävla skit!

Läkaren

Ska snart åka iväg nu. Till läkaren. Jag är så himla nervös, tänk om det är ngt fel. Jag har fått ta så många smällar i livet, kan detta bara få gå bra! Snälla, snälla låt allt få vara bra!

- Posted using BlogPress from my iPhone

Oroligt

Det har inte varit som det ska de sista dagarna. Imorgon ska jag till läkaren och när jag vet mer kanske jag kan skriva mer. Jag är mycket trött ft.. Och Anders har jobbat hela helgen så där har jag inte fått ngn avlastning. Snälla Madde har hjälpt mig med lillplutten idag, då jag har varit beordrad vila. Håller alla tummar för att allt går bra vid läkbesöket imorgon!!

Det var mycket trevligt på gatufesten. Vi kan se om jag orkar skriva mer om det imorgon.

H det!

insikt

Insåg just att jag slumrat till på soffan och skulle lätt kunna gå och lägga mig nu.

Det är fredag och klockan är 19:40.

Galet!

Har haft en lite jobbig dag med mycket oro, men det kan vi ta imorgon.

Gäsp

Skrämmande

Alla som känner mig vet hur starkt jag känner för jämnlikhet för ALLA människor och ALLA raser! Ingen bestämmer vart man föds eller vilken kultur, religion man tillhör. Därför tycker jag inte att ngn har mer rätt än ngnannan att vara ngnstans. Det är så skrämmande hur främlingsfientliga politiska partier vinner röster i Sverige. Jag blir rädd, på riktigt eftersom det verkar som medmänskligheten har ersatts med att folk väljer att tro på myter och lägga vikten på den lilla klick som just nu inte riktigt fungerar i samhället. Men det ska jag säga att det finns alltid de som inte fungerar i samhället oavsett ursprung eller ras. Därför är det mycket skrämmande att läsa Valtexterna från partier som Kävlingebor, Skånepartiet och Sverige Demokraterna. Dessa partier attackerar människor som är olika än dem själv med argument som odemokratiskt osv när det i verkligheten är dessa partier som är odemokratiska. Vilken värld vill vi leva i? Den där man sorterar människor utifrån deras yttre och bestämmer att de är mindre värda. Seriöst?

Nu är det lite jobb på schemat för min del, måste komma vidare med företaget. :)

Hade tänkt blogga lite om hur jag kan bli irreterad på kommentarer runt graviditeten av vissa damer men jag tar nog det nästa gång.

Ha det underbart!