Lite bilder

Tänkte lägga upp lite bilder från våren...

Första gången i gungan, i påskas!

Lite singstar, skärtorsdagen

En snubbe som ville vara med på bild, skärstorsdagen

Lille leker i gräset

Cissi, från en blogg till en annan, eller hur var det?! =)

Stiliga pojkar, trots Bastians lite udda stil!

Jag och min söta, eller rättare sagt SNYGGA systerson Victor


Tack för att ni tittade in!

Olidligt och Underbart

Det är så förvirrat och galet, livet. Ena stunden kan jag sitta och titta på mitt underbara barn och bara känna mig utvald och som den lyckligaste kvinnan i hela världen för att jag har honom. Att höra honom skratta, när han ser på mig och ler, när han visar att jag är den han behöver mest i hela världen är helt underbart. Andra stunder tänker jag på min/vår sorg att min mamma har förlorat två av sina barn alldeles för tidigt, att jag förlorat två syskon och mina syskonbarns förlust. Dessutom på mina fina syskon som inte är med och delar allt med oss.

Ett mörkt rum med en liten ljusstrimma som sipprar in som små hoppfulla strålar
Ett ljust rum med mörka skuggor som förgiftar det inre med sina hot
Ett hjärta med hål i som kommer att läkas men ALLTID kommer att vara ärrat

Ja, det är galet med livet, hur lite kontroll vi människor har trots allt i slutändan.

Idag har vi varit på ÖF det var första gången sedan i julas vi var där. Så påtagligt det blev att barnen växer när jag såg de andra bebisarna som jag inte sett på länge, så stora de har blivit. Fantastiskt! Efteråt bjöd Annika och Camilo oss på lunch, det var mycket trevligt. När vi kom hem vilade vi i nästan TVÅ timmar, snacka om att vi var slut efter dagens bravader.

Jag har funderat mycket över min framtid på sistone. Har väl lite av en trettioårs kris, fyller iofs i okt men ändå. Jag börjar bli till åren och undrar hur jag ska bära mig åt för att komma närmre mina drömmar. Det är inte så att jag är olycklig nu men jag skulle gärna ägna mig mer åt att utveckla min konstnärliga sida, samtidigt som jag vill göra saker för människor, hjälpa, ge råd och så vidare. Jaja, vi får la se vad som händer.

Ha det så bra.

Dunsa

Så länge det fanns liv...

Helen på CIVA när det såg bra ut
... fanns det hopp.

På måndagen den 13/4 satt jag vid datorn när telefonen ringde. Det var min systerdotter Felicia som ringde: -"mammas hjärta stannade i morse", -"VA?!" halvskrek jag. Felicia berättade att hon levde men att de inte visste något mer. -"Vi åker upp", sa jag. Vi ringde och kollade vem som skulle med och Veronica var i Tyskland så vi väntade tills hon kom hem. Madde kom hit och hjälpte till att fixa lite. När vi slutligen kom upp till Göteborg fylldes jag med hopp igen. Syster låg ju där, levande och andandes det fanns liksom inga alternativ för mig, hon skulle överleva detta. Hon var ju så stark, en riktig kämpe, hur skulle vi klara av att leva utan henne, nej nej det fanns inga alternativ. Dagarna som följde var svåra, fyllda med hopp, fyllda med oro och ångest för vad som kunde hända. Trots att hon var medvetslös under hela tiden ville jag aldrig tro att det kunde gått så illa. Vi hade samtal med läkarna som uppdaterade oss på vad som hände. Vi var givetvis fyllda med frågor för detta som hände min syster är verkligen INTE ett vanligt förlopp efter en levertransplantation samtidigt som det säkert inte hade hänt om hon inte gjort det. Så kom den hemska torsdagen och ögonblicket jag ALDRIG kommer glömma. Vi misstänkte vid det laget att hon kanske inte skulle vakna igen, men man har ju sett att det händer mirakel. Folk som vaknar från medvetslöshet och så länge det finns liv finns det hopp, trodde vi. Läkarna förde in oss för ett samtal på ett ganska litet rum som nog var ett kontor av något slag. Först pratade de om vad som hänt och varför, det var nog mest för att försöka övertala oss att de, från sjukhusets sida, inte hade kunnat förebygga detta. Någon av oss frågade vad händer nu, kommer hon att överleva. Läkaren tittar på oss rakt in i ögonen och säger; -"nej, det finns ingen chans". Kaos utbryter i mitt inre, jag vill inte, vill inte, detta är bara en jävligt jobbig mardröm. Jag mår illa, reser mig upp och flyr ut ur rummet. Tankarna är ett virrvarr av varför, nej, vill inte och minnen, minnen av min storasyster som jag sett upp till och älskat i hela mitt liv. Min syster som var hemma hos mig och mös med mig och Bastian samma dag som hon åkte till Göteborg för att få en ny lever. Samma dag har jag skrivit i min blogg att min brors dödsdag skulle bli min systers livsdag. Så blev det inte och jag hatar att det inte blev så. Som trots sin allvarliga sjukdom och operation hade humor och låg och skojade i sjuksängen. Men hon var rädd, rädd för att dö. Jag gjorde det jag kunde, tog hennes hand och höll den när hon mådde dåligt. Höll hennes hand och sa att allt skulle bli bra och att vi skulle ha en stor fest för henne när hon kom ifrån sjukhuset. Jag visste inte var jag skulle ta vägen, jag ville helst att marken under mig skulle sluka mig så att jag kunde hamna i ett tillstånd utan känslor. Det vill jag fortfarande. Ute i den kala korridoren fanns träsoffor där vi suttit innan. En av läkarna kom efter mig och efter en stund tog han tillbaka mig in i rummet igen. Fy vad det är jobbigt att tänka på och skriva om detta nu. Efter det tillfället ringde jag Anders som kom upp med Max och Bastian, och ville helst inte gå in på systers rum igen. Nu visste jag att det inte var hon som låg där och det gjorde allt för ont att gå in och veta det. Trots att det var jobbigt gick jag ändå in med Max. Jag var även med när de stängde av respiratorn men tyckte att det var olidligt att se henne dra ett andetag och inte veta om det var det sista, så jag gick. Nu när jag skriver så här om det så känns det som jag beskriver en dröm. Ååå vad jag önskade att det var en dröm. Det är så sjukt jobbigt, jag önskar inte min värsta ovän denna smärta. Visst kommer alla någongång förmodligen förlora någon man älskar men förhoppningsvis är de äldre. Man tror inte att man ska klara av att leva utan den man älskar men man är så illa tvungen.

Begravningen var jävligt jobbig och hemsk, samtidigt som den var otroligt fin. Prästen hade fångat min systers underbara existens med sina ord och Veronica läste en mycket fin text. Det var många som hade skickat blommor som var jätte fina!

Denna text hade jag skrivit till syster som prästen fick läsa:

Om jag hade kunnat trolla Skulle du, vår fina, starka stjärna fortfarande lysa bland oss Om jag hade kunnat trolla skulle vi inte behöva genomgå detta lidande, sorgen och saknaden av dig Om jag hade kunnat trolla skulle du fortsätta sprida ditt underbara ljus omkring dig Du, vår underbara, om jag bara hade kunnat trolla.

Jag sa ofta under sjukhustiden i Göteborg att jag önkade att jag kunde trolla henne frisk igen och att hon skulle komma ut lagom till det fina vackra vårvädret. Fattar ni hur ont det gör?!

Dunsa

Hej hej,

alla som känner vår lille pojke vet att han är fullständigt GALEN i mat. Filmade honom lite innan idag när maten var slut. Det roligaste är att han i princip alltid reagerar likadant.

http://www.youtube.com/watch?v=ubpEACp6_i0

Skriver mer om begravningen o s v senare...

Dunsa

Tomorrow

Imorgon är det begravning för kära syster. Det känns jätte jobbigt och svider i mitt hjärta att tänka på det. Nu ska jag försöka koncentrera mig på något annat...

Dunsa

Hoppsan

Upptäckte nyss, när jag skulle göra mig redo för sängen att jag tydligen bränt mig lite i solen idag. Det kändes inte alls som att solen tog, tydligen gjorde den det. Natti Dunsa

Söndagsågren

F-n vad det är jobbigt med söndagar nuförtiden, eller ja det är väl ganska många dagar som är jobbiga nu.

Det känns som om veckan kommer att bli jobbig och krävande i och med begravningen på fredag, det ligger runt mig som en svart tjock dimma. Har försökt att boka upp mig så mycket som möjligt för att överhuvudtaget överleva.

Hoppas att Parlamentet får mig på bättre humör...

Kram

Dunsa

Esc

Nu kollar vi finalen, det ser ut som en enkel seger för NORGE! Det andra hjemlannet for meg. Det här med kompisröster verkar ju inte ha försvunnit trots nya regler. Heja Norge heja Norge ole ole ole. Cissi och Micke har varit här ätit gott och haft det trevligt, de firar för övrigt 12 år som par och 2 som gifta så jag överraskade med en hjärtformad tårta.
Norge vann och gudars va den gutt er nydelig asså.. Ha de!
Skriver mer sen. Dunsa

ESC semi 2, 2009

Favvosar: Norge: fordi han er meget fin gutt och sangen blir bedre og bedre, Danmark: trallvänlig och mysig, Azerbadjan: för att hon är så j-kla snygg, Grekland: Discovänlig dänga :), Albanien är bra! Hoppas att samtliga går vidare!

Var det förresten ingen mer som reagerade på hur lik Moldaviens sångerska är Shirley?

Eftersom jag var lite dåsig och väck i tisdags har jag inte jätte koll på den semin mer än att Sverige och Island gick vidare, gillade Island med.
Återkommer med mer ECS så småningom.

Dunsa

Elva månader

Min lille blev elva månader igår. Detta är en enda bild som blev tagen, det är lite synd för han kommer aldrig mer bli elva månader ju... Det är helt otroligt konstigt och märkligt att han redan snart är ett år gammal, ETT ÅR! Det är helt fantastiskt. Han går omkring mer och mer nu härhemma, men ibland blir han osäker och då trillar han. Dessutom är han helt galet social och söker kontakt med alla han ser i stort sett. Se mig, se mig, som sagt var kan han ha fått det ifrån.

Jag åkte på feber och frossa i tisdags som höll i över natten, sen har jag fått ont i musklerna och lederna som bieffekt. Det ska inte vara någon fara enligt läkaren jag träffade igår så ska jag ta alvedon och ta det lugnare. Så Anders ska vara hemma imorgon med Bastian mest så att jag slipper lyften osv. Annars känner jag mig pigg. Trodde först att det var kört med helgens planer men det ser ut och lösa sig, mamma skulle hjälpa mig om jag har ont, så länge jag gör saker som är roligt och gör mig gott ;). Tror också att det kan ha och göra med att jag gått och spänt mig nu i och med allt.


Dunsa

Dålig dag

Idag är en dålig dag.

Jag ler, men är inte glad. Jag lever, men hänger inte med. Jag önskar att jag hade små vardagliga problem istället för detta stora tunga hål som aldrig kommer att fyllas igen... Folk frågar om det börjar kännas bättre. NEJ, vill jag bara skrika det gör det inte. Jag/vi har knappt börjat känna än. Det är inte något man förstår så på direkten, att någon bara är borta ur ens liv för evigt. Fysiskt i alla fall, aldrig mer en kram, en klapp eller ett skratt. Varje gång någon nämner sin syster skär det inom mig, det är en speciell relation, den till en syster


Saknar dig, du fattas mig....

Magen

Idag har jag och Boba varit hos mormor en stund medan Anders och Max var på Vikenbadet och busade sedan åkte vi in till Veronica en stund och efter det kollade vi när killarna spelade bandy, de förlorade. När vi var på bandyn sa Max att Bastian luktade illa, så jag gick undan och skulle byta på honom då upptäckte jag att hela hans byxor var nersölade. Attans tänkte jag för jag hade bara haft ett ombyte och han gjorde ner sig hos Veronica också. Det var en period kvar så han fick sitta i sin ytterväst och kortbyxor resten av tiden. När vi satt i bilen på väg hem hände det också plus en gång till här hemma, så tyvärr är han nog inte helt ok i sin lille mage. Min lille stackare. Vi får se nu under kvällen och natten hur det går och hur han mår.

Igår var det vårmarknad i byn, det var väl som vårmarknader är mest. Man träffar typ samma folk och går Mårtensgatan (Kävlinges svar på Karl Johan eller Avenyn) upp och ner två tre gånger. Nåja jag vill inte vara negativ mot våra små marknader, det är trots allt trevligt att det fixas lite trevligt för oss Kävlinge bor.

De senaste dagarna har känts okej, det som är jobbigast just nu är när det pratas begravning, grav eller gravsten. Vill inte att det ska bli definitivt, vill verkligen inte....

Ser redan framemot nästa helg, då ska våra vänner från falsterbo komma, är det i alla fall tänkt. Vi har bestämt förut och av någon konstig anledning har det oftast kommit någonting emellan. Hoppas att vi alla fem får vara friska och att allt annat går bra också. Det är schlagerkväll och kanske fixar jag en surprice!!

Kramar

Dunsa

Badkillar

Efter en god frukost med bullar och annat gott, tog sötisarna ett bad och jag gick ut o motionerade. Nu är det duschen för mig och efter det vårmarknad i byn. Ikväll kommer Veronica o Patrick på grillkväll. Fullt upp hela dagen :). Ibland är det skönt att ha mycket. Kramar Dunsa

Tjohoo!

Johan läser också min blogg. Kul att veta att en kille läser... Uppskattar givetvis alla mina läsare och alla kommentarer!
Plus att jag börjat svara lite emellanåt på kommentarerna om ni missat det.. :)

Dunsa

Morgon mys.

På mornarna brukar vi kolla the Voice, Bastian gillar det lika mycket som jag. Mysigt! Dunsa

Mrs Nojjig har gått på semester

Om man ska se något positivt med att vara ledsen över allvarliga saker är att man inte bryr sig så mycket om mindre saker. Saker som jag säkert legat vaken och grubblat över i normala fall känns ganska oviktiga för tillfället. Det känns som att jag skulle kunna säga till folk exakt vad jag tycker och tänker utan att blinka för det är ändå små bagateller.
Har under ganska lång tid känt mig utesluten av en person jag känner halvbra , men vi har ändå träffats nästan varje vecka men oftast i sällskap av andra. Jag har pratat med henne om detta och då ansåg jag att det var utagerat på grund av att hon missförstått mig. Idag gick det upp för mig att hon fortfarande utesluter mig och dessutom pratar om mig bakom min rygg. Det är inte på något sätt okej för mig att hon gör så men jag tycker att hon bara gör sig själv en otjänst, för hennes beteende visar andra hur hon är. Det ligger hos henne, det är hon som av någon anledning inte mår bra och inte klarar hantera olika situationer så därför känner jag mig totalt tom inför henne. Någon dag kanske jag talar om för henne att jag inte accepterar att hon använder mig för att hantera sina problem men just nu är det inte aktuellt. Iofs har jag skrivit om det här så, så mycket betyder det men inte mer.

Har haft fika här hemma idag och sen var vi hos Liam en stund, han fyller 9 år idag. Går tiden sjuuuuukt fort eller? Känns som igår han ville åka i Unnis gil (han bytte ut b:et mot g).
Det var mysigt att vara där en stund. Småttingarna lekte
och vi snackade och slappade.

Imorgon kommer vår lille solstråle MAX och ska stanna HELA helgen, det ska bli mysigt. Som jag nämnt innan är det som om Helen lever kvar i honom och det känns så
På bilden: Liam & Bastian i november -08
otroligt bra när han är hos oss. Vi var på hans skola en stund igår och han verkar ha det jätte bra där. Det ända som är så himla synd är att hans biologiska pappa är en riktig skitpappa som inte på något sätt ställer upp nu och är i Thailand men han sätter sig inte på första planet när han hör om detta, nej, han kommer hem om två månader. Jag menar, va?! Hallå, hur kan man bara bete sig så mot sitt barn.
Okej att han har det bra och trygghet hos oss men han hade chansen nu att visa sig. Nej, han klarar sig nog bättre ft utan honom. Förhoppningsvis inser han vilken underbar son han har och tar vara på det.

Jaja nu är det färdig klagat för denna gången. Hoppas att ni alla får en underbar fredag eller vilken dag nu det är när ni läser detta!

Känner mig ändå ganska okej idag...

Kram från Dunsa

En del av ett dagboksinlägg jag skrivit på familjeliv den 3 Januari i år:

"Mina minnesbilder av Filip död är mycket starkare än av honom levande, kanske mycket för att jag tog hans liv som självklart och tog det förgivet. Det händer att jag gör det även med Bastian men ändrar mig ganska fort. Min syster började skriva dagbok dagen efter och hon började varje text med orden "dag X efter Filipsdöd". Jag kommer ihåg när talen började bli fyrsiffriga. Jag kommer aldrig att glömma Filip men jag kan se en mening med hans korta liv på jorden och det kan min syster också. Hon har en son på tio år idag som förmodligen inte hade funnits om Filip hade funnits och hennes liv tog andra vägar än de hon trodde då. Min syster har levt ett svårt och hårt liv. Hon har förlorat ett barn, fått ett sent missfall, förlorat en lillebror och sin pappa bland annat och nu har hon fått cancer i levern men hon är så ambitiös och positiv och ser till att saker och ting händer i hennes liv att jag bara beundrar henne. Hon står i kö på en lista att få en ny lever och vi hoppas givetvis att detta ska ske så snart som möjligt. Jag och Anders har pratat igenom allt och skulle något hända så får hennes tioåriga son bo hos oss. Efter att jag hört historien på radion som mamman berättat som slutade lyckligt, ringde jag min syster för att säga hur mycket jag beundrar henne och hennes mod. Jag gjorde det bara delvis men jag vet att hon vet... Nu är det nya tag som gäller och vi håller allas tummar som går att hålla."

Ironiskt nu när man vet...

Dunsa

Inte helt lätt

Det är inte helt lätt att förlora en familjemedlem. Inte nog med att sorgen är så tung att jag knappt orkar existera, utan dessutom missar jag en jäkla massa som jag skulle gjort men som helt kommer bort i mitt inre kaos. Jag skulle ha accepterat dagisplats till Boba, varit hos läkaren, förlängt min föräldraledighet och en hel del annat som helt fallit i glömska. Hoppas bara att det går att åtgärda.
I morse var det klockringning för Helen det var bara mamma, pappa, barnen, Anders, Bastian och Helens väninna Susanne som var där. Det var otroligt jobbigt och ett steg närmre mot det definitiva som jag egentligen vill slippa. Jag satt och lutade mig mot kyrkbänken, tänkte på syster och grät, grät så mycket att tårarna samlades i små pölar på trägolvet.

Efter det körde jag till jobb och lämnade Anders, jag och Boba följde med in och tjejerna i butiken och en av cheferna blev jätte glada över att se oss och Hulliganen busade jätte mycket med dem, han ÄLSKAR ju människor och uppmärksamhet! Undrar så var han har fått det ifrån.

På eftermiddagen hälsade vi på hos Sanna och Alfie. Det var jätte mysigt att bara sitta och prata medan barnen sov (mer eller mindre). Jag har sökt lite jobb och så ikväll men har inga förhoppningar på något, det verkar inte vara mitt år än så länge iaf.

Hoppas mest på att livet leder mig in på den väg det är menat att jag ska gå. Annars får jag försöka ännu mer helt enkelt.

Nu är det CSI

Go kväll

Dunsa

Kollar

Om det funkar med videos också! :)

För J*vligt!

Fy vad det är jobbigt alltså!

Igår var vi på 30års fest, trevligt, men tankarna svävade ut mycket, som tur är var där ju fler som delade mina känslor. De senaste dagarna är det som om Helens gestalt etsats fast i min näthinna och jag ser henne i alla möjliga situationer. På festen igår såg jag henne hjälpa till med dukning osv, sitta ner och prata och stå ute på räcket och röka med de andra. Hemma hos mamma inne, på terassen, här hemma i soffan ser jag henne. Jag är livrädd för att gå in och handla på ICA, om jag skulle möta någon som vet och som jag kopplar ihop med henne. Samtidigt vill jag att de ska se in i mig och veta att jag bär på en stor sorg, jag är inte som vanligt. Det går som en bergochdalbana verkligen upp och ner. Men även när jag är uppe krävs det så lite för att trilla ner igen.
Dödsannonsen var inne igår så det känns snäppet närmre allvaret lite, skumt. Jag har sett den livlösa kroppen men dödsannonsen och begravningen gör det hela mer verkligt på något sätt. Jag vill att ni ska veta att det känns fruktansvärt jobbigt att skriva det med hennes kropp, så obehagligt att jag inte vill göra det igen. Imorgon ska vi på klockringning i kyrkan och det är tungt tungt att tänka på.

Jennys lille Casper hade dop idag och jag var där och sjöng. Det gick bra. Maten var god och det var mycket trevligt att vara där trots att jag är/var trött som en väldigt trött en. Som tur är var Madde med och hjälpte till med Hulliganen annars vet jag inte om jag hade pallat. När vi satt i kyrkan var det också ganska jobbigt emellanåt men tyvärr är det som det är och oavsett hur mycket jag försöker förneka, hugger sanningen mig i bröstet hela tiden....

Dunsa

Stranden

Nu sitter vi på stranden och solar oss lite. Ska upp och äta lite god Bjärredglass med Madde om en stund, innan vi åker hem och gör oss fina för Patricks 30års fest ikväll. See ya. Dunsa

1e maj!

En liten hälsning från oss idag! Igår var vi och åt på en ekologisk restaurang, ganska gott och MYCKETmysig atmosfär ute en underbar kväll på bo01! Sen var vi och mös i Flädie med Madde och grabbarna. Det blev lite vin för oss också så jag är lagom mör idag. Vi har gjort roliga saker men de två senaste dagarna har varit så jäkla jobbiga! Har mått så kass. Hatar att detta skulle behöva hända min syster. Dunsa