Längtan

Varje vardag, varje vecka kör jag förbi förskolan och skolan. Hälften av dagarna är bilen full av liv, bråk, tjat, prat, sång och skratt, då svänger jag in, lämnar det käraste jag har i någon annans vård. Det känns okej de dagarna jag vet att jag ska tillbaka samma väg på eftermiddagen. De andra dagarna gör det ont. Jag lämnar med ett leende men utom synhåll kommer klumpen i magen. Tårarna kan komma i bilen, har jag tur har jag min kärlek, min trygghet i bilen med mig som tröst och som min glädje. 

De andra dagarna, när jag bara kör förbi, känns det fel, onaturligt. Jag vet att de är där inne, jag kan se byggnaden, jag kan föreställa mig deras små springande steg, deras skratt, deras gråt, deras behov av tröst när de slår sig och jag, jag kör förbi, missar halva tiden av den tiden jag skulle ha haft. Jag har det underbart med min kärlek, alldeles underbart! Han är så fantastiskt fin och utan honom vore det outhärdligt! Det är onaturligt för en mor att vara utan sina barn, halva tiden är jag inte hel. 

Att tappa kontrollen...

Det verkade vara en bra mysig idé men jag hade tänkt fel. Vi hade pratat flera stycken om att gå men det slutade med att det var vi två som gick. Vilket kändes mysigt och kul! När vi började närma oss blev jag påmind, å nej, folket. Jag som kan ha lite svårt med folksamlingar när jag inte mår bra. Jag hade antingen glömt eller förträngt det faktumet. Vi skulle käka, men det var sjukt länga köer till alla mattälten. Vi hittade ett Langosställe med lite mindre kö än de andra och käkade, gott!
När vi ställde oss snett framför scenen för att se någorlunda bra och väntade halvtimmen innan det var dags. Vi gillar båda Timbuktu och hade laddat lite under dagen med att lyssna på låtarna. Vi stod bra och han började spela. Jag vet att jag börjar bli äldre men jag hade verkligen lovat mig själv att aldrig bli bitter och gnällig. Runt omkring oss stod tonårsgrupperna. De rökte och trängde runt med sina cigg lite varstans. Alla rökte hela tiden och jag hade kanske inte brytt mig supermycket om jag inte redan hade lite svårt att andas. Efter en tre-fyra låtar i det redan trånga publikhavet började fler och fler av dessa tonårsgrupper att tränga och kränga sig förbi. De ställde sig precis i vägen för all syn och jag såg absolut ingenting alls längre. Jag blev riktigt irriterad och jag gnällde och blängde över deras beteende. Efter att ha räknat till tio, typ fem gånger, alltså femtio, undrade jag vad jag höll på med. Jag brukar inte bry mig om småsaker, jag har själv varit ung och jag skulle inte låta dem förstöra min upplevelse. I stället dansade jag, skrålade med och försökte att njuta av stunden. Då kom en tjej och ställde sig mitt framför mig. Det var så trångt redan och jag fick hennes nacke rakt i huvudet. Jag sa till henne att jag inte stått där långt innan konserten för att stirra in i hennes nacke. Hon flyttade sig men hennes kompis som hört hela konversationen tyckte att jag skulle få titta på hennes nacke ist. Problemet var att hon inte stod still, hon headbangade på något sätt, bara för att provocera mig såklart, så att hennes hår landade i min mun. Jag försökte att flytta mig men det gick inte utan att någon annan blev lidande så jag försökte stå ut. Efter en stund tappade jag kontrollen jag blev så arg att jag nästan kokade, jag puttade till henne och skulle nästan kunnat ha gjort det ännu hårdare, så arg som jag var. Händelsen gjorde att jag inte orkade vara kvar. Jag var så besviken och ledsen på mig själv att jag låtit mig själv påverkas, jag bryr mig inte på sånt, inte längre i alla fall. Usch nä, när man inte mår bra psykiskt ska man inte ge sig ut på sådana äventyr....

Maunen den gula!

Gubben i månen är full igen. Är det därför jag känner mig knäpp? Tänker knäppa tankar. Jag har god tillförsikt men har svajat lite ikväll, kanske normalt under omständigheterna, det händer mycket nu, minst sagt! 

Idag har: jag börjat jobba, 

Boba börjat fritids, 

Lille börjat STORA avd på dagis, kan ni fatta? 

Visning på huset,

Jag börjat träna igen, efter ett uppehåll. Uppehåll brukar inte vara så himla bra. Har satt upp nya mål, lite orealistiska kanske men alla mål är bra! 

Är man knäpp om man funderar på att bära in ett av barnen i sin säng för att slippa sova ensam, vänta jag vet redan svaret, ja. Man är knäpp, jag är knäpp. Jag gör det inte men jag vill! 

Nu måste jag sova för vi har en lång dag framför oss imorgon... Pust pch stön. 

Väder och vind

Efter alla tunga inlägg kommer här ett väder- och vind-inlägg. 

Ingen som gillar värme kan klaga på att vi inte haft en varm, skön sommar. Men idag, ikväll har jag haft riktiga höstfeelings. En kompis hade redan höstkänningar tidigare i veckan men hon ser framemot hösten mer än vad jag gör. 

Det blåser mycket och man får en liten känsla av att det inte kommer att vara så pass torrt att våta saker i trädgården hinner torka väder mer i år. Ni vet saker man ska ta undan för vintern. Jag anar en ganska full måne utan för fönstret och träden liksom vajar och avger skuggor i gatulampornas sken. Dessutom är det ju mörkt mycket tidigare. 

Annars ligger huset ute på hemnet nu, det var visning idag, det var tydligen ganska mycket folk. 

Imorgon börjar jag jobba efter typ fyra månaders sjukskrivning, lite läskigt men ändå kul. Barnen börjar på fritids respektive förskola och Boba ser framemot att börja skolan om en vecka. 

Ha en underbar vecka och glöm inte att fånga ögonblicken! 

Vägen hem.

Allt började som en liten, liten tanke i bakhuvudet. En dröm om ett hus i Furulund hade jag nog alltid haft men efter ett tag tillbaka i Kävlinge började hus tankarna ta mer fart. En väninna hade ett myresjöhus i Kävlinge och jag har aldrig fastnat för ett hus på det sättet förut, jag blev förälskad. Då jag var föräldraledig med lägsta sjukpenning-nivå förstod även en naiv tjej som jag att drömmen om ett hus, ett nybyggt hus, var långt, långt borta. Även om jag visste detta ringde jag till Myresjöhus och beställde hem lite broschyrer. Jag bläddrade och drömde, bläddrade och drömde. 

Jag skolade in Boba på dagis, började vikariera lite i kommunen på förskolorna som barnskötare, det var det jag var eftersom jag inte var klar med högskolestudierna. Sen fick jag ett jobb som varuplockare på Coop, det var typ inget betalt men jag hade ett anställningsbevis. Tveksamt kontaktade jag banken och myresjöhus. Efter några möten var allt i rullning, kontrakt var påskrivna och lånelöfte fanns. Allt bara rullade på och jag följde glatt med! Det första halvåret hände inte så mycket mest pappers-påskrivning men sen följde en underbar tid. Jag hade ganska klart för mig vad och hur det skulle vara och efterhand lades alla bitar på plats. Ibland ringde någon av arbetarna och frågade färg på någon list, fog eller något annat och jag tänkte ett slag och behövde oftast inte många minuter på mig att svara. I Juni 2010 skulle huset komma, vi åkte hit, till det som då var en byggarbetsplats och såg huset resas. Vi hade lite fika med oss och satt och tittade innan A behövde åka till jobbet, vi satt kvar och tittade, jag och Boba. Under de följande månaderna formades det som skulle bli vårt hus. Träväggar och bjälkar ersattes med väggar som bildade rum och ett hem. Vi skulle ha tapeter som klarade att målas om eftersom vi hade småbarn. Tapeterna bildar en röd tråd i huset. kanske ser inte andra det, men jag vet. Allt eftersom har vårt hem växt fram och många gånger när livet har varit tufft har jag tänkt att jag i alla fall har detta underbara hus. Som jag har trivts, sommarkvällar på trädäcket med fårens bääääääande i hörhåll, stjärnorna ovanför, sommardagarna, en kaffe, sommarprat i lurarna i solen. Promenaderna i den underbara omgivningen, närheten till mamma och pappa, till M, till många andra i mitt sociala nätverk. Detta underbara hus, i detta fantastiska område, det var så perfekt, perfekt med skola och barnomsorg, vi har haft det helt underbart här. Det är med sorg i hjärtat vi planerar för att sälja! 

Livet rullar på älskar att det är fint väder och sommar, pojkarna badar och jag försöker att njuta varje sekund! 

Visst finns det en väg?!

Även om det är många händelser i livet man inte kan kontrollera hur och när de händer, tror jag ändå på något sätt att det finns en väg. Man har ju val under tiden man går på sin väg, men att vissa saker bara händer för att det är meningen att de ska hända?
Det där med mening är dubbelt för mig, för även om jag tror på att det finns en mening till viss del, har jag svårt att se mening med andra saker.
Kärleken är det viktiga känner jag, jag tror att det är den som värderas högst på livslistan när man närmar sig slutet. Slut kommer det att ta en dag, är det något jag tycker är jobbigt så är det just det. Döden, till och med att skriva det är jobbigt. Jag hade dödsångest första gången när jag var 16,17 år. Jag kommer fortfarande ihåg hur jobbig känslan var. Vi satt och åt på restaurang och om vi pratade om döden på något sätt eller om det bara var jag som tänkte, vet jag inte. I alla fall ledde en tanke till en annan och en känsla som jag sedan har kunnat katalogisera som panikångest växte sig starkare i bröstet. Pulsen steg, jag fick svårt att andas, inte astma likt, utan mer som att någon stor tung människa hade satt sig på mitt bröst. Jag kunde inte styra tankarna, oron, rädslan eller ångesten. Det bara malde och malde. De få gångerna jag hade känt så innan eller liknande var hos tandläkaren, där slutade jag andas, tandläkaren fick putta till mig och påminna mig om att andas. I alla fall kan jag inte komma ihåg hur länge denna attacken var för efteråt var jag helt slut. En gång fick jag en ångestattack på en resa med några vänner. Jag satt i sängen och ångesten tog över, jag grät, kastade mig i sängen fram och tillbaka för att på något sätt lindra smärtan jag kände inombords. Jag ropade: "jag kommer att dö, jag kommer att dö, vi kommer att dö allihop". Något sådant. Gråten var inte den stilla gråten utan den där djupa som kommer från maggropen, den helt okontrollerade gråten. Mina vänner tre kompisar i samma ålder, hade nog ingen vidare erfarenhet av ångest, och undrade vad fan jag höll på med. Var jag inte riktigt klok? Senare har tyvärr de flesta fått uppleva liknande känslor och det önskar jag ingen.
I ca 15 år har jag levt med ångest, tryckt ner, förnekat och förminskat den. Förra året fick jag lite mer klarhet i vad det är min hjärna gör med mig. Hjärnan förknippar mina känslor med fara, min hjärna sänder ut signaler i min kropp att den är i fara. Jag måste direkt fly, hittar jag inte mitt sätt att fly tar ångesten över hela mig. Kroppen liksom krampar av smärta som inte är en kroppslig smärta utan en inre smärta även om den verkligen känns både fysiskt och psykiskt. När jag är i det svarta hålet, det utan ljus eller något att greppa, är lösningen om död lätt att ta till hands. Jag, som har så kraftig dödsångest, två underbart fina barn som jag aldrig någonsin vill göra illa, världens finaste människor i min omgivning, jag tänker på döden som enda lösning. På något plan måste jag förstå att det är hjärnan som gör det omedvetenhet. Jag tänker, när jag är mitt vanliga jag att det inte är så farligt, att visst måste förnuftet segra. Men jag är inte så säker. Jag måste därför ta min medicin, dels för att bättre klara av de motgångar jag har i livet och dels för att jag vill att mina barn ska ha den bästa mamman de kan ha, mina närstående den bästa Unni de kan ha.
Denna gången har jag vägrat att inte se min depression, min ångest som en riktig sjukdom, som diabetes, astma, ett brutet ben. Även om det bär emot varenda gång jag säger till någon som jag knappt känner att jag är sjuk, gör jag det. När jag inte gör det medverkar jag själv till stigmatiseringen av psykisk ohälsa, det vill jag inte. Jag har inte bett om det. Hade jag kunnat tänka om, tänka annorlunda hade jag gjort det, tro mig. För det är många som säger till mig hur jag ska tänka för att bli friskare. Jag försöker, på olika sätt, min depression kommer att bli botad denna gången också, men det kan ta tid.

Hej svej

Rikt innehåll!

Måndag hela veckan....

Hela helgen har flugit förbi. Det har hänt mycket, lite härligt fredagshäng i Lackalänga. Sen fotboll för Boba, promenad och städ för mig, senare godaste glassen och mysigt strandhäng med M m fam. Igår lunch, familjemys och lite mer strandhäng med mamsen, pappsen och V.
Måltiderna har införskaffats ute och det tycker jag är så väldigt härligt.

Har kommit på att måndagar får lite oförtjänt skit. Om inte måndagar hade varit måndagar hade någon annan dag fått vara det, då kan ju måndagar gärna vara just måndagar.

Idag har jag lämnat barnen, så sjukt jobbigt. Men det är som det är.

Hej svej, nu ska jag kolla lite Lotta på Liseberg tänkte jag, har inte kollat tv på länge.

Opp o ner, ner och opp!

Som Emil sjunger.

Nu har jag varit sjukskriven en tid. Jag saknar mitt jobb men vet väl någonstans innerst inne att det är bäst för mig just nu, för att jag ska återfå min fulla kapacitet som människa och som medarbetare.
Det går väldigt mycket upp och ner, kampen mellan den tunga svåra smärtan, mot den glada, positiva är svår, hård och tuff. Det där hålet jag trillar ner i som är så där mörkt att jag inte riktigt kan se hur jag ska komma upp, mot kärleken i alla människor jag möter, kärleken till mina barn, mina nära och kära.

De flesta av er, av er som känner mig, vet att vi ligger i skilsmässa just nu med allt vad det innebär. Det är skönt att vi kommer bra överens men det är ändå väldigt jobbigt. Med att lämna sina barn för några dagar, det är väldigt onaturligt för mig. Jag försöker att dölja min sorg för dem men när jag sitter i bilen på väg bort från dem, brister det, mitt hjärta, för jag vill inte missa så mycket tid med mina älsklingar. Man vänjer sig, sägs det.

På andra sidan av detta finns Han, en ny person i mitt liv som berikar det fullständigt. Jag vet inte hur framtiden ser ut men att han är en del av mitt nu är en stor rikedom.

Utanför fönstret är det grått idag, men jag känner mig faktiskt färgglad för stunden och ändrade lite i layouten. Idag ska jag träffa mina gullisar igen, som jag längtar!

Och så vill jag göra en shout out för jordgubbar och blåbär, totalt underskattade bär skulle kunna äta det till frukost, lunch och kvällsmat om jag kunde.

Sommar och solidaritet!

Fantastiskt stort tack till alla som visat sin omtanke! Jag har läst och tagit emot era fina uppmuntrande ord, att jag kanske inte svarar direkt men jag vet att ni finns! Tack! ❤️

Nu lite gnäll! 

Halv sex-sex varje morgon vaknar jag av att det känns som ungefär tiotusen små, små myrmyggkliskit någonting har invaderat mitt ansikte. Jag stutsar ur min säng, yrvaken med grus i ögonen, hittar mina tabletter, tar en tablett, kliar mig frenetiskt i ansiktet, speciellt ögon, näsa, öron och svalg, lägger mig igen. Efter en stund somnar jag om igen. 

Det är inte fullt lika jobbigt men symptomen förföljer mig hela dagen. Jag nyser, fnyser, och frustar. Nej, det är inte tiotusen myror, myggor eller annat som attackerat mig. Det är jäkla gräspollen. Det är annars mer hanterbart men när man redan är lite galen blir man fan ännu mer galen när det konstant kliar på ett eller fler ställen ovanför bröstkorgen typ. 

Och om någon undrar så får jag hjälp. Alltså med min psykiska hälsa. 

Godnatt! 

Det syns inte utanpå...

... Men känns inuti. 

Smärtan som får hela mitt bröst att värka.

Jag pratar lätt om det, säger både ditt och datt, men ingen skulle våga fråga, hur är det egentligen. Och jag skulle inte våga svara, inte våga släppa ner mina uppbyggda murar. Tänk då kanske jag skulle behöva känna, känna mer än vad jag klarar. Jag är rädd, rädd för att känna. Jag fortsätter att leva som om inget pågår innanför min känsliga hud. Men det finns där, kaoset som ingen ser. 

Ibland kanske ni ser de blodsprängda, tårfyllda ögonen, ni söker en logisk förklaring. Jag hittar den och berättar den, men det finns inget logiskt med kaos. Kaos är bara kaos.

Barnkalas idag. Det gick bra, helt okej, men jag tror inte att någon förstår eller vet hur mycket energi det har tagit att verkställa. Jag är trött. Kanske för att jag var uppe på tok försent igår på tjejkvällen, men där tankar jag energi ju. 

Bastian är nöjd och är min underbaraste lille kille! Älskar dem så! 

Kraft att överleva.

Detta inlägget kommer att vara väldigt privat och jag kommer att vara helt öppen.

Min vardag just nu går ut på att överleva dagen. En dag i taget, en stund i taget. Jag glömmer saker, har svårt att koncentrera mig och stundtals mår jag väldigt dåligt psykiskt. Om någon frågar hur jag mår, kan jag svara bra, men jag ljuger dem rakt upp i ansiktet. Visst är det bra på vissa plan men jag kämpar för det mesta för att överleva dagen utan att bryta ihop fullständigt. Jag försöker att hålla mig glad och positiv speciellt runt andra människor men ibland är det svårt och jag kan inte ljuga heller, och ska jag berätta vad som är fel så blir det kanske jobbigt att höra. Det finns ju de som inte klarar av människor som har mycket problem, som jag förtillfället har. Men då får det vara. Jag är som jag är och jag tycker att det är viktigt att inte dölja problem dels för att man oftast inte är ensam och genom att prata om saken kan man finna tröst och gemenskap och dels för att jag inte gillar att låtsas. 

Det kan säkert finnas vänner som tycker att jag just nu är en ganska dålig sådan, att jag är dålig på att höra av mig och att jag inte riktigt ställer upp som jag brukar. Men jag måste bli mer stabil innan jag kan börja vara mig själv igen. Jag kan visst hitta på saker men det är när jag känner att jag har måsten som min hjärna lägger ner, strejkar. 

Nu borde jag sovit för länge sedan, jag är helt utmattad, så nu gör jag det!

Natti

Lim

Någon som har lite lim? Skulle behöva lite för att hålla ihop mig. 

Loooooooove

Alltså utan denna kärlek till dessa underbara små fantastiska varelser, vad hade jag gjort? Det är ett enormt ansvar och mycket hårt arbete men just nu när det blåser extra hårt, är det mina små pojkar som hjälper mig hålla ihop. Att se dem i ögonen, att se deras oskyldiga glädje, deras oförstörda sinnen och deras fullkomliga kärlek.

Pappas strålbehandling kunde inte påbörjas som planerat eftersom tumören tydligen sitter djupare än vad de trott. Men så länge det går att behandlas är det ju bra!

Jag är väldigt trött, så trött att jag emellanåt tror att jag bara ska ramla ihop i en hög och inte kunna samla ihop mig själv för att resa mig igen. Jag vill så mycket men inser mina begränsningar och försöker att ta en sak i taget, en dag i taget. Ni som tycker att ni blir förbisedda eller ouppmärksammade av mig får höra av er igen, och antagligen igen så kommer jag att svara er till slut jag ber er bara att vara tålmodiga med mig, just nu. Ni som är nära mig vet att det dessutom är svårt för mig rent praktiskt att få ihop livet. Men som sagt hang in there!

Idag tänkte jag försöka ta med mig killarna ut på promenix, sen ska jag jobba kväll. Imorgon ska jag förhoppningvis träffa lite vänner innan jag ska till jobbet på eftermiddagen. Tanka lite energi!

Ha en bra dag!

Otur eller ngt?

Började ju känna mig lite bättre igår och har bestämt att jag ska gå till jobbet imorgon. Igår kväll började jag må lite konstigt och jag gick och la mig tidigt, typ vid nio. Sen hade jag en riktigt jobbig natt med magsmärtor och annat. Idag är jag helt matt och slutkörd. Utanför fönstret är det en riktigt fin dag, jag vill inget hellre än att gå ut och känna solen värma mig, men jag är för trött. Det måste ha varit någonting jag har ätit. Detta är inte alls vad jag vill, det vill ju ingen, men jag vill vara ute, hitta på saker, inte vara begränsad, då mår jag dåligt psykiskt. En vän som jag inte sett på hur länge som helst skulle kommit hit men det fick jag ställa in. Inte kul alls! Nej, jag har iaf orkat städa toaletten och tänkte ta mig in i duschen, om inte annat ska jag låtsas bli frisk.

Ha en strålande fin dag alla fina människor!!!

I tid?!

Trött, hostig och snuvig. Tänkte lägga mig vid tio, klockan är 22:45 så det är inte så mycket senare. Duschade av håret också så att jag inte har en massa pollen i det. Vill inte ha en upprepning av de senaste nätterna. En glad överraskning väntade i sängen. Jag hade glömt att jag nattade honom i min säng, det har nog inte hänt sen han var bebis. Så mysigt det är att känna den lilla kroppen bredvid mig. Han som är så full av spring, ligger nu stilla och jag lyssnar till hans andetag som så många ggr förr. Då, förr, räknade jag, lyssnade jag, försökte jag hålla koll på att ingenting skulle avvika. Så lät han ju ganska mycket också min lille kille. Han börjar bli stor, pratar en del, förstår det mesta och är så härlig, precis som storebror!  

De är det finaste jag har, mina älskade barn! 

Fredag

Idag är det fredag, härligt men eftersom jag har varit sjuk är det lite svårt att hålla reda på dagarna tycker jag.
Glädjande besked har kommit, min pappa har inga metastaser och börjar sin strålbeh nästa vecka. Hoppas bara på att det går så smärtfritt det bara kan.

Vädret är underbart men vågar ju knappt vara utomhus. Men jag har hopp om att vara bra nästa vecka. Jag sover dåligt på nätterna p g a andningen och dessutom blir jag trött både av allergin och av alla mediciner. Så energinivån är inte så hög kan man säga.

Stort tack till alla ni som visat omtanke, det är fanimej så himla upplyftande att veta att det faktiskt finns så många som bryr sig om en, även om man inte pratat eller pratar varje dag, vecka eller ens månad.

Kram till er alla!

Det vi alla har längtat efter..

Är här.. Våren, solen och värmen! 

Sedan jag kan minnas har jag haft allergi och astma. Framtills jag var 20 år nästan låtsades jag knappt om det förutom att jag försökte hålla mig borta från alla som hade katt hemma. Ibland ignorerade jag problemet och åkte ändå hem till någon med katt, fick astmaanfall och åkte in på barnakuten och inte allt för sällan fick jag stanna kvar dagar, ibland veckor. Mer om det en annan gång. Nu mer om denna fantastiska vår. Jag skulle vilja öppna alla mina fönster och släppa in våren, jag skulle kunna tillbringa varenda vaken sekund utomhus, njuta av solens strålar som smeker och värmer min hud, jag älskar det! 

Förr märkte jag inte av det, det har liksom kommit smygande mer och mer för varje år, värre och värre symptom har jag fått. Lite som mensvärk i mitt fall, det blir bara värre och värre för varje gång. Då, i början så var det mest i mitten, slutet av sommaren man kom på: just det fan jag är ju allergisk mot gräs och tog sporadiskt en allergitablett när behovet kom. På senare år börjar förberedelserna några månader i förtid. Har vi alla mediciner inför Pollensäsongen? Preppar och förbereder inför ögonkli, näskli, öronkli, ja, det kliar i öronen också, och den hemska, långvariga snuvan. På dagen kan jag känna att Pollenhalten i luften har stigit. Jag vet vad jag ska göra, jag är van. Jag ökar min medicinering behandlar, lungor, ögon, näsa och tar tabletter. Denna gången är det värre en någonsin för min andning, jag ökar min dagliga dos mot astma ytterligare. Jag kan inte träna, nätterna är fördjävliga och det hjälper liksom inte vad jag än gör. Jag börjar varje morgon genom att ta nässprayen, ögondropparna, tabletter utöver min vanliga medicin. Det går en vecka och jag är fortfarande inte bättre, sämre faktiskt. Det kanske inte är Pollen då? Jag hostar, har svårt att andas och är väldigt hängig. På jobbet har jag svårt att prata i telefon, vilket är nödvändigt. Jag vet inte vad jag ska göra, jag ringer till sjukvården vars växelsystem ligger helt nere, får jag reda på sen, och får inte tag i någon. Så här jobbigt med andningen har jag inte haft på länge och det påverkar hela mitt liv, på alla sätt möjliga. Jag fungerar inte riktigt. Åker till akuten och efter många timmar säger de samma sak som jag själv misstänkt men ändå inte vill fatta på något sätt. Det är så mycket Pollen ute nu så det måste vara att det har triggar igång din astma. Jag får alltså svårt att andas av utomhus, Björkpollen, som är min stora fiende just nu, finns överallt utomhus det går inte att komma ifrån. Gräs, som alltid har varit värst har jag koll på. Jag kan sitta inne i mitt hus och bli sjuk för att mina nitiska grannar envisas med att klippa gräset var-varannan dag. Jag kan gå in när jag kanske precis har satt mig ner för en paus i solen och någon plockar fram gräsklipparen, ta en omväg när jag ser nyklippt gräs eller undvika att sätta mig i gräs som är nyklippt. Men jag KAN inte undvika björken. Jag har haft astma länge, jag är ganska van så för mig är det en vardag. För er som inte vet, ja ni har säkert hört den klassiska stoppa ett sugrör i munnen, håll för näsan och andas genom sugröret, det är nog inte så himla långt ifrån skulle jag tro. Tänk er att gå omkring och inte kunna andas ordentligt, städa, lyfta era barn, laga mat eller vad det nu kan vara. 

Alla barn vill ha husdjur, mina kan aldrig få det. Inte ens ett litet vackert björkris som sonen har lagt ner tid och energi på att göra på förskolan kan komma in. 

Det är dessutom en väldigt stor skillnad på vad jag klarar av och kan hantera när jag mår bra i min andning och inte. Så ni som känner den sidan av mig när jag mår bra, när jag kan hantera en lång stund, till och med en natt hemma hos någon med hund, behöver inte bli förvånade. När jag är bra är jag faktiskt väldigt tålig. Nu hoppas jag bara att min lille pojke som även han har en massa allergier blir av med sina så att han slipper bli begränsad i vardagen. 

Tandläkaren!

På Folktandvården i Kävlinge är det tydligen svårt att lyckas med en så enkel sak som en bettskena. 

Då jag vaknade med huvudvärk, värk i käkarna och skavda framtänder ringde jag för att akut fixa en bettskena. Dagen efter fick jag tid för att göra avtryck och efter ca två veckor skulle det vara färdigt. 

Jag åkte dit gjorde avtryck och åkte tillbaka till jobbet. Men någonting gick fel och jag fick komma tillbaka för att göra nya avtryck. Nästa gång kom jag slutför att hämta skenan och den var för stor. Nya avtryck gjordes och även denna gången blev något fel och nya avtryck behövdes. Den nya bettskenan kom efter några turer fram och tillbaka. Min tandläkare, som faktiskt är jättebra, det är inte hennes fel, hörde med sin chef om jag kunde få den lite billigare, den kostade trots allt ca 3000kr och jag har betalt både arbetstid och bensinpengar åt att åka fram och tillbaka. Svaret blev nej. Jag åkte hem med min nya dyra bettskena, sov med den en natt och upptäckte att det var hål i den. Ringer Folktandvården och ska bli uppringd. Efter nästan en vecka utan att höra något från dem, ringer jag igen, då är jag bortglömd! Åker dit för att lämna avtrycken jag fått med mig hem. De skickas iväg men duger inte. Nu har jag återigen varit och tagit nya avtryck till en ny bettskena. Kan denna Cecilia, chef för folktandvården i Kävlinge verkligen motivera, varför jag inte ska få rabatt kompensation för alla dessa extra besök, som har inneburit så mycket uppoffrad tid, både arbetstid, semestertimmar och fritid och pengar för mig. När deras egna tid tydligen är värd rätt mycket? Någon som inte ser det ironiska i detta? 

Tjejkväll

I fredags var det tjejmiddag hos fina M, många trevliga girls och god mat. 

I lördags jobbade jag och idag har vi hunnit plocka frukt, fika och lite annat smått och gott! 

Hoppas att ni har haft en bra helg! 

Det man inte kan kontrollera..

Det händer mycket i våra liv. Vissa saker går att kontrollera andra inte. Jag var i huvudstaden igår med jobb, innan skrämde jag och en kollega upp mig lite. Angående det försvunna planet härom veckan. Jag bestämde mig, jag orkar inte oroa mig jag kan inte kontrollera det ändå. 

En väldigt nära anhörig har fått ett cancerbesked. Det där beskedet ingen vill ha. Det skrämmande ordet, det som på olika sätt påverkar både den som får beskedet och de som finns runt omkring. Ett cancerbesked kan betyda någon sorts behandling med olika grader av biverkningar, eller i värsta fall det vi alla fasar för, att den vi älskar tas ifrån vår värld, att leva i sorg och saknad. 

Ni som följt mig, ni som känner mig, ni som känt med mig vet att det varit mycket för oss.  Ja, alla har vi våra problem, våra sorger och förluster men ni vet vad jag menar. Nästa söndag är det fem år sedan min systers hjärta slutade slå, och veckan därpå dog hon. Sorgen och framförallt saknaden gör sig påmind varje dag mer eller mindre. 

Min oro för min nära kan jag inte kontrollera för jag vet hur ont det gör att inte kunna prata, lyssna på, känna och krama personen. Stundtals känner jag mig nästan paralyserad och oförmögen att tänka klart, röra mig eller nästan att andas. Tänk om jag förlorar min älskade nära. Hur ska jag klara mig då? Hur ska jag gå vidare? 

Det ska gå att stråla, inom två veckor ska behandlingen påbörjas om det inte har spridit sig. Detta jävla OM! Denna jävla cancer! Måtte det inte ha spridit sig! 

Låt kampen börja! 

Ett försök till självbild med tre tokar! 

Tiden som tryter och människor som ryter.

Ska vi inte försöka att sluta ryta nu? Försöka att låta människor vara sig själva. Försöka att sluta ha regler och förmaningar om allt. Säg inte ditt, inte datt till barnen för då blir det fel på dem. Ha inte barnen på förskolan för tidigt, eller för länge, eller försent, ha helst inte dem där överhuvudtaget. Men vänta blir inte förskollärarna av med jobbet då? Nej just det vi ska ju jobba ihjäl oss för att ha råd att ge barnen allt det där som man måste ge barn för att det ska bli människor av dem. Låt inte barnen sitta förlänge med teknikprylar men de måste ändå vara uppdaterade för att hänga med. Och det måste vara utbildande spel, glöm inte det. Annars är man en dålig förälder. Inte nog med det för man är en dålig kvinna om man inte lagar mat till sina barn varje dag och det ska definitivt inte vara halvfabrikat. Man ska vara tränad men inte för tränad. Vi ryter åt den som skriver för ingående om sitt liv på FB, åt den som skriver för lite, måste den som skriver för personligt, åt den som är för engagerad, åt den som är puttinuttig, åt den som lägger upp för många bilder, listan är lång. Vi ryter åt dem som är olika oss, åt den som är smal som inte är nöjd, om den som är tjock som är nöjd, de som väljer en annan väg än den vi tar. Jag både ryter och blir ryten? åt. Men jag försöker att stanna upp, tänka till och att människor faktiskt, så länge de inte är brottslingar, gör sina val och då är det så. 

Annars så rullar det på. Jobb, barn osv... 

Haj!