Alltså utan denna kärlek till dessa underbara små fantastiska varelser, vad hade jag gjort? Det är ett enormt ansvar och mycket hårt arbete men just nu när det blåser extra hårt, är det mina små pojkar som hjälper mig hålla ihop. Att se dem i ögonen, att se deras oskyldiga glädje, deras oförstörda sinnen och deras fullkomliga kärlek.
Pappas strålbehandling kunde inte påbörjas som planerat eftersom tumören tydligen sitter djupare än vad de trott. Men så länge det går att behandlas är det ju bra!
Jag är väldigt trött, så trött att jag emellanåt tror att jag bara ska ramla ihop i en hög och inte kunna samla ihop mig själv för att resa mig igen. Jag vill så mycket men inser mina begränsningar och försöker att ta en sak i taget, en dag i taget. Ni som tycker att ni blir förbisedda eller ouppmärksammade av mig får höra av er igen, och antagligen igen så kommer jag att svara er till slut jag ber er bara att vara tålmodiga med mig, just nu. Ni som är nära mig vet att det dessutom är svårt för mig rent praktiskt att få ihop livet. Men som sagt hang in there!
Idag tänkte jag försöka ta med mig killarna ut på promenix, sen ska jag jobba kväll. Imorgon ska jag förhoppningvis träffa lite vänner innan jag ska till jobbet på eftermiddagen. Tanka lite energi!
Ha en bra dag!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar