Mitten

Man skulle väl kunna säga att vi är i mitten av sommaren just nu. Det har väl inte varit så strålande bra väder hittills men jag jobbar ju så mig spelar det mindre roll även om jag kanske hade önskat en något varmare temperatur så att man kan sitta lite på trädäcket och mysa.

Jag känner att jag mest skriver här när saker och ting inte går så bra, kanske för att det funkar som en ventil för mig och att jag bearbetar det som händer i livet när jag skriver.
Pappa blev sämre i början av denna veckan, han var trött och orkade knappt svara när jag pratade med honom. Han åkte in igår och blev inlagd. De tror att han har lunginflammation. Vi får se idag om och när vi får mer information om provsvaren.
Ena stunden får vi hopp för att andra stunden kastas in i förtvivlan. Önskar så att vi kunde spola tillbaka bandet någon  månad och sen pausa.

Att ta vara på livet...

... är inte alltid lätt.

Samtidigt som jag lever efter ett motto och livssyn att försöka se skönheten i varje dag och ta vara på livet i nuet. 

Jag hade planer idag. 

Olusten har tagit över och jag vill inte gå utanför dörren, jag orkar inte, kan inte. Inte för solen, inte för besöket på banken, inte för något. 

Jag planerar för att gå ut, senare men just nu sitter jag mest här och känner mig otillräcklig. 

När jag väl tar mig ut går det oftast bra, det går så klart lite upp och ner men det går ganska bra och jag har mysigt och roligt när jag umgås med människor som står mig nära. 

Ska snart ta mig ut! Jag ska göra mig själv. 

Ge er själva den ynnesten! 

Öppet brev till dig som medmänniska

Dagarna innan vi fick veta att pappa var allvarligt sjuk hade han kört bil för sista gången i sitt liv, det visste vi inte då, ingen av oss hade en aning om hur dålig han var. Han hade varit hemma hos oss och ätit eftersom mamma var iväg. Under en tid hade han klagat över smärta i magen och speciellt efter maten kände han av det han hade dagen innan fått smärtstillande i form av morfin och var därav lite virrigare än normalt men vi trodde ju såklart att den hade gått ut ur kroppen. På vägen hem tog han ut en sväng lite för mycket med bilen,  här i området, vilket vem som helst av oss kan göra ,den är ganska tajt och råkade köra upp på en uppfart in i en mur hos en boende i området. Han körde hem, berättade för mamma och då togs ett beslut om att han inte skulle köra mer tills han blev bättre. Det blev sämre. Han åkte in och ut på sjukhuset, blev inlagd osv. När de boende i huset ringde honom och bad honom betala trehundra kronor för skadan han åsamkat deras mur sa han att han absolut skulle göra rätt för sig. Han ville verkligen det. Under tiden förlorade vi honom mer och mer. Hans minne svek, han blev tröttare och tröttare, mer och mer ont. Vi åkte till sjukhuset och hälsade på, åkte hem, väntade på resultat. När man får ett cancerbesked är det inte så att man får veta på en gång, ”Du har Cancer och utgången kommer att bli så här…..” Nej, nej, det är en lång väntan, vilken sorts cancer är den, otaliga prover och röntgen, CT osv. behandling, väntan, se om behandlingen ger resultat och mer väntan. Pappa var så dålig vid detta laget att han inte ens kunde ta sig utanför hemmet förutom till sjukvården och enstaka gånger hem till oss. Han kunde inte hantera sånt som varit självklart för honom som sin älskade trädgård, bil, mobiltelefonen eller datorn. Damen som ville ha trehundra för sin mur, skickade sms om att hon ville ha pengarna så fort som möjligt. Då vi nyligen fått besked om tumörer i magen, stundande cellgiftsbehandling och en fullständig chock för oss anhöriga, skickade jag tillbaka att pappa var allvarligt sjuk och att vi hör av oss när det lugnat sig. Jag ville inte gå in på detaljer till en främmande människa. Det tog inte mer än max två veckor innan hon hörde av sig och ville ha sina trehundra och hot om anmälning till Polisen. Mamma körde dit, lämnade pengar och gick därifrån. 

Sorgen och chocken över att förlora sin pappa, även om han fortfarande är här, har vi förlorat så mycket av honom, är galet förvirrande och skrämmande. Gesterna, sättet han gick på, hans bestämda, klara röst, hans stora matlust, finns inte riktigt mer. Korta stunder lyser han upp, vi kan prata han är med, men han kan lika gärna vara virrig, inte veta var han är eller komma ihåg vad han gjorde för två minuter sedan. 

Kära granne och medmänniska. Hade jag fått ett meddelande av dig, då du förklarade att din pappa var allvarligt sjuk och att jag kanske kunde avvakta med de trehundra kronorna jag krävde av honom, hade jag med nästan all säkerhet gått till en blomsteraffär och köpt en blomma till dig/er, jag hade skrivit ett litet kort av omtanke och gått bort till dig. Kanske hade jag sagt att vi struntade helt i pengarna, kanske hade jag sagt att ni kunde komma bort och lösa det när ni hade orken till det. Sådan är jag. Jag vet att det sista jag hade gjort är det du gjorde. Det är inget stor grej men så väldigt ovärdigt gjort mot en medmänniska. När jag ser dig på gatan, tänker jag på vilken märklig människa du är som beter sig så. Har du aldrig varit med om någonting hemskt, sjukdom och/eller död? Idag när jag såg dig brast det, jag ville verkligen att du skulle veta att ditt sätt att hantera det hela inte var okej, enligt mig. Pengarna spelar inte någon större roll, men dels att du/ni hade så bråttom att få dem, dels att ni inte har lagat skadan sedan ni hade så brått gör att jag inte kan förstå varför man hotar en gammal sjuk man, ”om vi inte får pengarna så…” Det värsta var när du sa att: ”han såg inte så döende ut när han var här.” Det betyder ju ingenting när läget är som det är, du kan få följa med och träffa honom, du hade fått en chock, det får jag varje gång jag ser honom, trots att jag ser honom varje dag. Han skadade ingen, det råkade bli två små vita streck på din mur. Han kommer aldrig mer att köra bil och vi visste inte hur allvarligt läget var innan incidenten. Hoppas inte att dina nära, barn eller någon annan du älskar råkar ut för en sådan som du när olyckan är framme, för jag tror att vi alla har gjort något eller några misstag i trafiken, vissa gånger betalar vi, vissa inte men jag hoppas att de du älskar stöter på människor som bemöter dem med respekt och medmänsklighet.

Med vänlig hälsning,

Unni