Hjärtats vägran.

Mitt hjärta vägrar, min hjärna vägrar, hela mitt väsen vägrar inse att vi ska begrava honom i veckan. Jag kan bara inte förstå. Det blir för mycket, för tungt att ta in. Jag klarar inte det... Så jag fortsätter att låtsas som ingenting har hänt, i alla fall emellanåt. Jag pratar begravning och minnesstund som om det vore en Aw eller familjekalas. Iofs tror jag att han vill att det ska vara så. Inte en tung tillställning men mitt hjärta går i sönder. 

Jag har alltid varit pappas flicka. Jag är pappas flicka och nu... 

Vikten av att badda någons panna?!

Jag glömde badda hans panna. Det hade säkert varit väldigt skönt för honom. Hur kunde jag missa det? Det var kaos och kanske förstod jag inte vad som hände. Någon dag efter berättade en kvinna om hur hon varit med om samma sak och om hur hon baddat sin mammas panna. Mamman hade genast blivit lugn. Såklart, tänkte jag. Jag skulle ha baddat hans panna. Vaken i tankar mitt i natten maler meningen om och om igen, jag skulle ha baddat hans panna. Han gillade kanske inte det? Han tyckte ju inte om beröring och han var ju inte kontaktbar. Men jag kunde ha gjort det ändå..