Hjärtats vägran.

Mitt hjärta vägrar, min hjärna vägrar, hela mitt väsen vägrar inse att vi ska begrava honom i veckan. Jag kan bara inte förstå. Det blir för mycket, för tungt att ta in. Jag klarar inte det... Så jag fortsätter att låtsas som ingenting har hänt, i alla fall emellanåt. Jag pratar begravning och minnesstund som om det vore en Aw eller familjekalas. Iofs tror jag att han vill att det ska vara så. Inte en tung tillställning men mitt hjärta går i sönder. 

Jag har alltid varit pappas flicka. Jag är pappas flicka och nu... 

Tillägg till förra inlägget

En annan konstig sak är att man förväntas komma över/förbi sin sorg ganska fort. Gärna efter begravningen. I många kulturer och även förr i Sverige bär/bar man olika sorgmarkörer som svarta kläder, sorgband el liknande och det gjorde man ett-två år beroende på närhet till den avlidne.
Det känns mer rätt för det är efter begravningen, efter den första chocken, när kaoset lagt sig, den absolut jobbigaste tiden kommer. Att försöka anpassa ett liv utan en människa man älskar, vill prata med eller vill krama.
Hej igen.

Det räcker INTE!

Jag blir förbannad, irreterad, frustrerad, ilsken, besviken och fruktansvärt ledsen över hur människor, sjuka och anhöriga blir behandlade inom sjukvården. I ett I-land som detta när man drar ner och drar ner på sjukvården för att gemeneman ska ha några extra hundralappar i plånkan varje månad. Det är fan inte okej.
Om vi börjar med mina nära som gått bort. Både Viktors och Helens död hade gått att förhindra om läkarna varit uppmärksamma. När det gäller Helen skulle läkaren inte ha beslutat att ta bort hjärtövervakningen, hade hon haft den, hade personalen kunnat återuppliva henne i tid, istället för att inte ha någonsomhelst koll på hur länge hjärtat varit stilla. Då hade inte skadorna på hennes hjärna blivit så omfattande och vi hade inte behövt stänga av respiratorn. Viktors läkare hade bara behövt röntga hans lungor för att se hur allvarlig hans lunginflammation var så hade de lagt in honom direkt, det ska de göra. Då hade han varit på rätt ställe och kunnat få den medicin/hjälp han behövde. De dog, togs ifrån oss för att läkarna gjorde missar!!! Jag får aldrig mer se dem, krama dem eller höra deras röster... De får inte se, uppleva deras dotter/syster gifta sig i sommar. Det är fanimej en stor sorg.
Sjuksköterskor och undersköterskor jag har träffat i samband med Julius svårigheter, har varit helt outstanding, fantastiska när det gäller patient- /anhörig-kontakt, speciellt om man ser till hur få de är, alla nya besparingar och hur lite de belönas för mödan. De berättade att from detta året ska ytterligare nerskärningar ske på några hundra personer inom SUS. Läkarna har inte tid eller tar sig inte tid för något extra knappt för patienterna eller deras anhöriga. Det är de som måste ta beslut och informera om medicinering till exempel. Sen får man inte tag i dem när man behöver. De, politikerna som beslutar, verkar tro att folk blir sjuka 9-17 vardagar, annars finns det en jourläkare som har femtioelva avdelningar att tillgodose ensam. Det är människor och liv det handlar om, är det verkligen inte värt mer än detta? Vi måste se till att förbättra vår bristfälliga sjukvård inte försämra!

Ett år...

.. av sorg, saknad och olidlig tomhet. Jag kan inte beskriva med ord hur ont det gör att hon inte är med oss längre. Min älskade storasyster, om du bara visste hur vi lider utan dig i vår värld. I hela mitt liv har du funnits där men inte nu längre. Det känns fortfarande så orättvist, så fruktansvärt orättvist. Älskar dig av hela mitt hjärta.

Vågar inte gå och lägga mig, tänk om jag inte klarar gå upp ur sängen i morgon eller om jag bara ligger med ångesten vilande över mig hela natten.

Får se om jag orkar åka till graven imorgon. Har inte varit där mer än två gånger. Klarar inte av det.......

Min älskade syster

Lördagen den 18 april gick hon bort. Hela livet förändrades för mig men livet fortsätter utanför ändå.

Älskade syster

Aldrig trodde vi att det skulle gå så här

Jag vill inte se sanningen vill bara röra dig, krama dig och säga till dig att allt blir bra.


Saknar dig så att det gör ont!

KÄRLEK

Dunsa