Tillägg till förra inlägget

En annan konstig sak är att man förväntas komma över/förbi sin sorg ganska fort. Gärna efter begravningen. I många kulturer och även förr i Sverige bär/bar man olika sorgmarkörer som svarta kläder, sorgband el liknande och det gjorde man ett-två år beroende på närhet till den avlidne.
Det känns mer rätt för det är efter begravningen, efter den första chocken, när kaoset lagt sig, den absolut jobbigaste tiden kommer. Att försöka anpassa ett liv utan en människa man älskar, vill prata med eller vill krama.
Hej igen.