Tänk fel men gör rätt? Tänk rätt och gör?

Kampen pågår ständigt inuti mig. Kampen för att få slappna av. Jag kämpar i stort sett varje dag för att få en slags frid. DÅ, när Julius är frisk, ska jag slappna av. Då, när projekten i huset är slut, då ska jag slappna av. DÅ, när skolan är klar, ska jag slappna av. Då, när jag har fast jobb, ska jag slappna av. DÅ, när jag nått min målvikt, ska jag slappna av. Under tiden ska jag kämpa för att slappna av, tampas mot mina vardagsbekymmer och slåss mot orättvisorna mot mig och andra.
Problemet är att problemen avlöser varandra, projekten avlöser varandra och mål som uppfylls skapar nya mål.
Problemet är att man, läs jag, måste lära sig att slappna av i vardagen, i helheten, för att se problemen som utmaningar, för att andas och tanka ny kraft för att hitta rätt verktyg för mitt livsbygge. Och det som inte blir, blir inte, det som blir blir. Det är jag som väljer hur jag hanterar det som sker i mitt liv!

Nu väljer jag att avsluta för att jag ska lägga mig om en liten stund.
Natti!

Barn akuten tur och retur...

Jag hade sovit dåligt så i måndags bestämde jag mig för att gå och lägga mig i tid. Kl 22:10 la jag mig. Skulle just somna när jag hör märkliga ljud i babyvakten. Vi hade varit och åkt skridskor på eftermiddagen och Julle hade haft lite svårt att andas, jag gav honom astmamedicin som vanligt och tyckte att han blev bättre. När jag hörde ljuden rusade jag in till Julle och han hade svårt att få luft. Jag tog upp honom och kände att han hade feber. 39,5-40 grader hade han, tog under armen så det är svårt att veta exakt. Iaf gav jag mer astmamed. och Alvedon. Efter ett tag andades han fortare och inget hände. Vi bestämde oss för att åka in. Jag tyckte inte att det kändes okej att köra med honom bak så jag ringde 112, tänkte att om de inte tyckte att det var allvarligt fick vi köra in. De skickade en bil. Det tog ca 40 min, det var snöoväder och de körde från Malmö. När de kom väckte vi honom och då blev han piggare, febern sjönk och han svarade på medicinen. Vi åkte in för en titt ändå. Det visade sig att min medicinering var riktig och han svarade bra på det så vi åkte hem igen. Tisdagen och onsdagen gick utan att han blev bättre direkt trots all medicin så vi åkte till VC igår Tors. Där hade han låg syresättning så vi fick remiss till Barnakuten. Han fick inhalera och blev bättre. Vi fick låna hem en andningsmaskin och skulle komma tillbaka idag. Idag hade han låg syresättning igen men blev bättre vid inhalation så vi fick med andningsmaskinen och medicin för helgen. Så man skulle kunna säga att jag inte har sovit på ett tag, på en vecka. Fast det är ju längre om man räknar de vanliga småbarnsvaknafleragångermedsängenfullavmänniskorgråtkissbajskräknätterna. Det är ju extremt nu. Nu medicinerar/inhalerar vi några ggr/natt då man måste gå upp sätta på maskin osv. Det hade dessutom underlättat om Julle inte hade hatat allt vad mediciner heter och inhalationer blir han tokig av. Mellan hostningar, inhalationer och gråt ligger jag och oroar mig över hur det är med min lille gosse. Jag är så fruktansvärt rädd att missa något, att missa ett tecken på att han eventuellt skulle ha något som är farligt för honom, typ lunginflammation. Eller något han kan få hjälp för.
Denna veckan är dessutom den då jag börjar skolan som jag har laddat för sen förra året, som måste klaras av. Det gör det säkert men det är inte lätt!
Nu måste jag avsluta och gå och lägga mig måste fånga den sömn jag eventuellt kan...
Gonatt!

Gilla & dela

Som små lydiga soldater ställer vi oss i Facebook-ledet och vi gillar och delar. Vi är nog en del som tänker att vi ska strunta i likes:en & delningarna men när vi ser det där vi verkligen skulle kunna tänka oss att vinna, gratis alltså, då struntar vi i vad vi tänkte förut för vi kan verkligen ha en liten, minimal mikroskopisk chans att vara den utav hundrabiljoners drillioner som vinner skiten, om det nu verkligen är så att någon vinner den där soffan/sängen/mobilen/upplevelsen.
Och jag tror ingen, vid sina sinnes fulla bruk, tycker att cancer är bra så skippa "gilla om du tycker att cancer är dåligt" och sätt in en slant på Cancerfonden eller dylikt. Det gör jag när jag kan, önskar dock att jag hade haft möjligheten eller hade valt att göra det lite oftare. För att inte tala om alla hemska bilder som kastas i huvudet på en när man ska kolla vad vännerna har gjort, om deras bebis har kommit, om det är någon som borde ha haft ett Facebook-lås på fyllan osv.
Ja, jag har gillat och jag har delat och kommer med största sannolikhet att gilla och dela igen, jag vill gärna ha mattan och soffan och mobilen hade jag inte sagt nej till heller.
Twitter är bättre där kan man vara hur anonym man vill och bara läsa om andra. Problemet med Twitter är att det är fullt av kändisar som har beundran och avundas varandra. En komiker som jag haft mycket respekt för förut har en Twittertwist med sin ex om deras gemensamma son, runt ett år gammal, och detta spelas ut på Twitter. Jag dömer inte någon av dem, speciellt inte honom som enligt hans twittrande har blivit fråntagen sin son och inte får träffa honom. Jag hade också Twittrat, skrivit till tidningar, jag hade gjort allt för att få rätt att träffa min son! Det som blir fel är när mannen skriver om sitt ex mamma, pappa och övrig släkt. Häver ur sig att allt är kvinnors fel och att kvinnor är onda. Det värsta är egentligen hans uttalanden om sin egen mamma, anser jag, men det går inte att gå in på nu, för komplicerat. Men ändå, jag trivdes bättre med att inte veta så mycket om honom och ha respekt och beundran för honom.
Ett annat exempel är Sveriges deckardrottning, enligt media iaf, den bästa författarinnan Ever. Det är alltid bra med framgångsrika kvinnor tycker jag därför valde jag att följa henne. Det visade sig att hon var en bakåtsträvande, ytlig och lite pompös kvinna som tycker att man ska låtsas att man är någonslags perfekt nickedocka inför sina barn. Vad blir det av de stackars barnen som tror att par inte har konflikter och att man inte får bli arg. Nä, då bråkar jag hellre någon gång, såklart inte ofta och våldsamt, skriker till lite någon gång och är en närvarande, kärleksfull förälder i verkligheten, än en tyst figur, rädd för konflikter som lever med mobilen i handen för att uppdatera om ett perfekt liv på Twitter varannan sekund. Hon är säkert kärleksfull också trots sitt mobilberoende. Hon har nämligen vid ett flertal tillfällen inte bara lagt upp bilder och tweets utan också bilder där hon och hennes sällskap sitter djupt försjunkna i sina mobiler. Säkert skämtsamt men jag tror bestämt att det stämmer ganska bra med verkligheten.

Nu har jag gnällt färdigt för denna gången utan att ens nämna allt gnäll, för så är det verkligen, sociala medier är som ett paradis för de som vill gnälla och tro på myter!

Förkylning och flyttning

Denna veckan började bra. Hade energi och fixade lite hemma, tränade måndag, tisdag lekte vi med våra bästisar P, M & M. I onsdags började Boba förskolan igen efter juluppehållet och jag och lille var i Lackalänga och lekte. På kvällen gick jag på spinning, första gången på säkert tio år. Och nej, jag gick inte ut kräkande därifrån efter tio min som jag trodde utan jag höll ut. Positivt! Efter träningen började jag att nysa som attans och ja, dagen efter var förkylningen kommen igen. Hann knappt vara frisk ju... I fredags trotsade jag förkylningen och gick till lekan med barnen och en granne och hennes tre barn. Trevligt, skönt att komma ut men uj så kallt!
Gårdagen spenderade jag, förutom julgransstädning, i sängen och vilade.
Idag har jag mått okej och varit mycket piggare. Då var det dags att på allvar städa ut julen. Det gjorde jag och då flyttade vi även in Jullisens säng i hans rum. Har dragit på det länge nu men det är väl dags. Boba flyttade till eget rum redan när han var sju månader. Det gör liksom ont i hjärtat och jag känner att jag tappar kontrollen. Nu är det iaf gjort så. Vi får se hur det går.
Babyvakten är på iaf! Han sov middag där innan idag min lille gullis Jullis, bilden är tagen då. Han går nu förresten, väljer det över att krypa även om han varierar sig.

Ha det bra!

Perfektion?

Jag strävar efter perfektion. Jag vill vara perfekt mamma, fru, dotter, vän, syster. Jag vill träna mig i perfekt form, laga perfekt mat, ha ett perfekt arbete där jag perfekt utför mina arbetsuppgifter. Jag skulle vilja ha ett perfekt städat hem och perfekt inredning med en perfekt bil. Jag når inte dit jag vill när det gäller mycket. Jag hade kanske kunnat om jag hade kompromissat med vissa saker. Oftast om jag har ett speciellt mål, är det inte så perfekt som jag har föreställt mig men det blir liksom ändå bra. Och tur är väl det.
Det finns de som verkar nå längre i perfektskalan, i mina ögon, och det är ju kul för dem, undrar hur de gör. Jag prioriterar iofs alltid mina relationer och kärlek före det andra och när och om man får ett tillfälle att ligga på en dödsbädd, tror jag inte att man, eller jag, tänker "jag hade iaf perfekt städat och perfekt bil." Jag tror och hoppas att tankarna handlar om upplevelser och kärlek!

Nu är jag trött! Undrar om jag ska strunta i städning och bara plocka undan det värsta. :)

Nyåret!

Har fått väldigt ont i min handled. Så jag kan tyvärr inte skriva det inlägg som jag hade tänkt mig. Däremot kan jag skriva att trots den oro och ängslighet som präglat mitt 2012 så känner jag när jag ser i backspegeln att det nog ändå är tacksamhet, kärlek och vänskap som varit det dominanta. Det hoppas jag följer med mig in år 2013.

Vi firade nyåret i goda vänners sällskap och det var verkligen trevligt! Nu är jag lagom trött och måste gå och sova med min onda handled.

Natti