Som små lydiga soldater ställer vi oss i Facebook-ledet och vi gillar och delar. Vi är nog en del som tänker att vi ska strunta i likes:en & delningarna men när vi ser det där vi verkligen skulle kunna tänka oss att vinna, gratis alltså, då struntar vi i vad vi tänkte förut för vi kan verkligen ha en liten, minimal mikroskopisk chans att vara den utav hundrabiljoners drillioner som vinner skiten, om det nu verkligen är så att någon vinner den där soffan/sängen/mobilen/upplevelsen.
Och jag tror ingen, vid sina sinnes fulla bruk, tycker att cancer är bra så skippa "gilla om du tycker att cancer är dåligt" och sätt in en slant på Cancerfonden eller dylikt. Det gör jag när jag kan, önskar dock att jag hade haft möjligheten eller hade valt att göra det lite oftare. För att inte tala om alla hemska bilder som kastas i huvudet på en när man ska kolla vad vännerna har gjort, om deras bebis har kommit, om det är någon som borde ha haft ett Facebook-lås på fyllan osv.
Ja, jag har gillat och jag har delat och kommer med största sannolikhet att gilla och dela igen, jag vill gärna ha mattan och soffan och mobilen hade jag inte sagt nej till heller.
Twitter är bättre där kan man vara hur anonym man vill och bara läsa om andra. Problemet med Twitter är att det är fullt av kändisar som har beundran och avundas varandra. En komiker som jag haft mycket respekt för förut har en Twittertwist med sin ex om deras gemensamma son, runt ett år gammal, och detta spelas ut på Twitter. Jag dömer inte någon av dem, speciellt inte honom som enligt hans twittrande har blivit fråntagen sin son och inte får träffa honom. Jag hade också Twittrat, skrivit till tidningar, jag hade gjort allt för att få rätt att träffa min son! Det som blir fel är när mannen skriver om sitt ex mamma, pappa och övrig släkt. Häver ur sig att allt är kvinnors fel och att kvinnor är onda. Det värsta är egentligen hans uttalanden om sin egen mamma, anser jag, men det går inte att gå in på nu, för komplicerat. Men ändå, jag trivdes bättre med att inte veta så mycket om honom och ha respekt och beundran för honom.
Ett annat exempel är Sveriges deckardrottning, enligt media iaf, den bästa författarinnan Ever. Det är alltid bra med framgångsrika kvinnor tycker jag därför valde jag att följa henne. Det visade sig att hon var en bakåtsträvande, ytlig och lite pompös kvinna som tycker att man ska låtsas att man är någonslags perfekt nickedocka inför sina barn. Vad blir det av de stackars barnen som tror att par inte har konflikter och att man inte får bli arg. Nä, då bråkar jag hellre någon gång, såklart inte ofta och våldsamt, skriker till lite någon gång och är en närvarande, kärleksfull förälder i verkligheten, än en tyst figur, rädd för konflikter som lever med mobilen i handen för att uppdatera om ett perfekt liv på Twitter varannan sekund. Hon är säkert kärleksfull också trots sitt mobilberoende. Hon har nämligen vid ett flertal tillfällen inte bara lagt upp bilder och tweets utan också bilder där hon och hennes sällskap sitter djupt försjunkna i sina mobiler. Säkert skämtsamt men jag tror bestämt att det stämmer ganska bra med verkligheten.
Nu har jag gnällt färdigt för denna gången utan att ens nämna allt gnäll, för så är det verkligen, sociala medier är som ett paradis för de som vill gnälla och tro på myter!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar