Att bo i det hus med den soffan ens pappa legat i och sovit i så många gånger är svårare än väntat. Tittar jag snabbt så ligger han ju där. Jag har sedan tidigare min sorg av min bror, syster och systerson och nu också min pappa och såklart mormor, morfar, morbror, faster, farbror bland annat. Tiden, står still samtidigt som den bara går och går. Jag drömde mycket om mina sykon för några år sedan. Jag träffade min storebror, sa att vi trodde att du var död, han skakade på huvudet och sa att det inte stämde och vi kramades. Han visste var hon fanns men att hon inte var tillgänglig,. Jag tänker omedelbart som den människa jag är, att så klart måste hon vara mer tillgänglig mot sina barn, de jag vet att hon älskade så högt som en människa kan älska. De kunde bli ovänner som vi alla kan, men det fanns inget viktigare. Hålet i hjärtat ökar i storlek, vi har gott om små härliga varelser som hjälper oss att hantera våra jobbiga stunder men när det handlar om systerskap är hon så saknad, saknaden växer, minskar inte, men blir på något sätt lättare att leva med. Jag saknar henne, hennes händer, hennes skratt och hennes kärlek. Med min storebror saknar jag mest kramarna, de varma stora härliga kramarna och den vuxne mannen jag aldrig lärde känna, mamma säger att vi är så lika, så engagerade i problem och orättvisor, han hade behövts nu!
Pappa, jag kan inte ens börja att uttala vad jag saknar med denna man, som alltid funnits vid in sida och som lärt mig en så stor del av allt jag vet. Lyssnar just nu på Mrs Robinsson som så mycket påminner om honom.
Viktor som är så obegripligt att trots de sex år som gått, kan jag inte prata om orättvisan i hans död, hans försvinnande, utan att tappa andan.
Jag läser boken tid, och tänker att de precis fångat det jag redan tänkt så många gånger,
När jag sitter på barnakuten med min fyraåring mot bröstet, sitter jag samtidigt där med min sju dagars bebis fast 3,5 år senare. Oron är den samma, barnet är det samma och jag, fast med så mycket erfarenheter mer. Efter flera timmar av försök av läkare osv att väcka min lilla pojke vaknar han. Han vet att sjukhus, där var morfar och där dog morfar. Min lille pojke vaknar till, sätter sig upp, jag förklara vad som har hänt och han ser på mig samtidigt som han förklarar att han kommer att dö för det gör man på sjukhus. Nej! Nej, mitt hjärtas älskade lilla älskling det är bara morfar, som var på sjukhus och dog.
Men jag vet, jag vet att det finns föräldrar som inte kan trösta sina små älsklingar med samma ord som jag kan. De är födda på andra platser än jag, inget annat.
Ingen kan göra allt men alla kan göra något.
