Det syns inte utanpå...

... Men känns inuti. 

Smärtan som får hela mitt bröst att värka.

Jag pratar lätt om det, säger både ditt och datt, men ingen skulle våga fråga, hur är det egentligen. Och jag skulle inte våga svara, inte våga släppa ner mina uppbyggda murar. Tänk då kanske jag skulle behöva känna, känna mer än vad jag klarar. Jag är rädd, rädd för att känna. Jag fortsätter att leva som om inget pågår innanför min känsliga hud. Men det finns där, kaoset som ingen ser. 

Ibland kanske ni ser de blodsprängda, tårfyllda ögonen, ni söker en logisk förklaring. Jag hittar den och berättar den, men det finns inget logiskt med kaos. Kaos är bara kaos.

Barnkalas idag. Det gick bra, helt okej, men jag tror inte att någon förstår eller vet hur mycket energi det har tagit att verkställa. Jag är trött. Kanske för att jag var uppe på tok försent igår på tjejkvällen, men där tankar jag energi ju. 

Bastian är nöjd och är min underbaraste lille kille! Älskar dem så!