Som Emil sjunger.
Nu har jag varit sjukskriven en tid. Jag saknar mitt jobb men vet väl någonstans innerst inne att det är bäst för mig just nu, för att jag ska återfå min fulla kapacitet som människa och som medarbetare.
Det går väldigt mycket upp och ner, kampen mellan den tunga svåra smärtan, mot den glada, positiva är svår, hård och tuff. Det där hålet jag trillar ner i som är så där mörkt att jag inte riktigt kan se hur jag ska komma upp, mot kärleken i alla människor jag möter, kärleken till mina barn, mina nära och kära.
De flesta av er, av er som känner mig, vet att vi ligger i skilsmässa just nu med allt vad det innebär. Det är skönt att vi kommer bra överens men det är ändå väldigt jobbigt. Med att lämna sina barn för några dagar, det är väldigt onaturligt för mig. Jag försöker att dölja min sorg för dem men när jag sitter i bilen på väg bort från dem, brister det, mitt hjärta, för jag vill inte missa så mycket tid med mina älsklingar. Man vänjer sig, sägs det.
På andra sidan av detta finns Han, en ny person i mitt liv som berikar det fullständigt. Jag vet inte hur framtiden ser ut men att han är en del av mitt nu är en stor rikedom.
Utanför fönstret är det grått idag, men jag känner mig faktiskt färgglad för stunden och ändrade lite i layouten. Idag ska jag träffa mina gullisar igen, som jag längtar!
Och så vill jag göra en shout out för jordgubbar och blåbär, totalt underskattade bär skulle kunna äta det till frukost, lunch och kvällsmat om jag kunde.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar