För J*vligt!

Fy vad det är jobbigt alltså!

Igår var vi på 30års fest, trevligt, men tankarna svävade ut mycket, som tur är var där ju fler som delade mina känslor. De senaste dagarna är det som om Helens gestalt etsats fast i min näthinna och jag ser henne i alla möjliga situationer. På festen igår såg jag henne hjälpa till med dukning osv, sitta ner och prata och stå ute på räcket och röka med de andra. Hemma hos mamma inne, på terassen, här hemma i soffan ser jag henne. Jag är livrädd för att gå in och handla på ICA, om jag skulle möta någon som vet och som jag kopplar ihop med henne. Samtidigt vill jag att de ska se in i mig och veta att jag bär på en stor sorg, jag är inte som vanligt. Det går som en bergochdalbana verkligen upp och ner. Men även när jag är uppe krävs det så lite för att trilla ner igen.
Dödsannonsen var inne igår så det känns snäppet närmre allvaret lite, skumt. Jag har sett den livlösa kroppen men dödsannonsen och begravningen gör det hela mer verkligt på något sätt. Jag vill att ni ska veta att det känns fruktansvärt jobbigt att skriva det med hennes kropp, så obehagligt att jag inte vill göra det igen. Imorgon ska vi på klockringning i kyrkan och det är tungt tungt att tänka på.

Jennys lille Casper hade dop idag och jag var där och sjöng. Det gick bra. Maten var god och det var mycket trevligt att vara där trots att jag är/var trött som en väldigt trött en. Som tur är var Madde med och hjälpte till med Hulliganen annars vet jag inte om jag hade pallat. När vi satt i kyrkan var det också ganska jobbigt emellanåt men tyvärr är det som det är och oavsett hur mycket jag försöker förneka, hugger sanningen mig i bröstet hela tiden....

Dunsa