Inte helt lätt

Det är inte helt lätt att förlora en familjemedlem. Inte nog med att sorgen är så tung att jag knappt orkar existera, utan dessutom missar jag en jäkla massa som jag skulle gjort men som helt kommer bort i mitt inre kaos. Jag skulle ha accepterat dagisplats till Boba, varit hos läkaren, förlängt min föräldraledighet och en hel del annat som helt fallit i glömska. Hoppas bara att det går att åtgärda.
I morse var det klockringning för Helen det var bara mamma, pappa, barnen, Anders, Bastian och Helens väninna Susanne som var där. Det var otroligt jobbigt och ett steg närmre mot det definitiva som jag egentligen vill slippa. Jag satt och lutade mig mot kyrkbänken, tänkte på syster och grät, grät så mycket att tårarna samlades i små pölar på trägolvet.

Efter det körde jag till jobb och lämnade Anders, jag och Boba följde med in och tjejerna i butiken och en av cheferna blev jätte glada över att se oss och Hulliganen busade jätte mycket med dem, han ÄLSKAR ju människor och uppmärksamhet! Undrar så var han har fått det ifrån.

På eftermiddagen hälsade vi på hos Sanna och Alfie. Det var jätte mysigt att bara sitta och prata medan barnen sov (mer eller mindre). Jag har sökt lite jobb och så ikväll men har inga förhoppningar på något, det verkar inte vara mitt år än så länge iaf.

Hoppas mest på att livet leder mig in på den väg det är menat att jag ska gå. Annars får jag försöka ännu mer helt enkelt.

Nu är det CSI

Go kväll

Dunsa