En del av ett dagboksinlägg jag skrivit på familjeliv den 3 Januari i år:

"Mina minnesbilder av Filip död är mycket starkare än av honom levande, kanske mycket för att jag tog hans liv som självklart och tog det förgivet. Det händer att jag gör det även med Bastian men ändrar mig ganska fort. Min syster började skriva dagbok dagen efter och hon började varje text med orden "dag X efter Filipsdöd". Jag kommer ihåg när talen började bli fyrsiffriga. Jag kommer aldrig att glömma Filip men jag kan se en mening med hans korta liv på jorden och det kan min syster också. Hon har en son på tio år idag som förmodligen inte hade funnits om Filip hade funnits och hennes liv tog andra vägar än de hon trodde då. Min syster har levt ett svårt och hårt liv. Hon har förlorat ett barn, fått ett sent missfall, förlorat en lillebror och sin pappa bland annat och nu har hon fått cancer i levern men hon är så ambitiös och positiv och ser till att saker och ting händer i hennes liv att jag bara beundrar henne. Hon står i kö på en lista att få en ny lever och vi hoppas givetvis att detta ska ske så snart som möjligt. Jag och Anders har pratat igenom allt och skulle något hända så får hennes tioåriga son bo hos oss. Efter att jag hört historien på radion som mamman berättat som slutade lyckligt, ringde jag min syster för att säga hur mycket jag beundrar henne och hennes mod. Jag gjorde det bara delvis men jag vet att hon vet... Nu är det nya tag som gäller och vi håller allas tummar som går att hålla."

Ironiskt nu när man vet...

Dunsa