Emellanåt.

Skjuter jag det ifrån mig. Då känns det som om vi pratar om någon annan. En tjej som känner någon som känner någon. Ush så hemskt för henne kan jag nästan tänka. Innan allt hände, då när jag var orolig men ändå var ganska säker på att barnet inuti mig levde, tänkte jag att det kan inte hända mig och om det gör det då vet jag fanimej inte vad jag gör. Jag kommer aldrig att klara det.

Emellanåt förstår jag och känner att det är verkligen min bebis, min graviditet som avslutats. Dåå gör det så ont så ont´. Det går verkligen inte att beskriva sorg med ord. Ilskan över att det är jag som drabbats, bevikelsen över att inte få uppleva det jag längtat och drömt om sedan plusset på stickan och tomheten att inte längre bära på det barn jag burit på i flera månader. Eftersom jag redan har upplevt ett missfall, ett tidigt, det är en jäkla skillnad, så vet jag hur det känns med förlusten på ett sätt. Jag har ju under båda graviditeterna efter det varit mycket orolig och tittat på pappret efter blod. Då har jag inte tagit ngt förgivet och försökt att tänka att ngt kan hända och inte låta mig längtan bli för stor. Men det går ju inte att stoppa. När man får det där plusset förändras hela ens liv. Hur likgiltig man än försöker att vara är det sååå svårt att inte längta, planera och se framemot ett barns ankomst. Efter vecka tolv började jag slappna av liiite, det var lite problem på jobb osv som oroade mig men det var mer min egen kroppsförmåga än barnets överlevnad som oroade mig. Aldrig hade jag TROTT att detta skulle hända. Jag har försökt att förbereda mig och oroat mig för att det skulle hända men aldrig TROTT. Det går nämligen inte att förbereda sig på hur det känns. Likadant är det när man förlorar en anhörig. Man kan oroa sig och man kan slå bort en obehaglig tanke som smyger sig på OM det skulle hända men när det händer är det helt omöjligt att ha föreställt eller förberett sig på det.

Ikväll ska några söta, snälla vänner komma med lite mat osv. Gulligt!

Jag skriver det igen bara så att ni vet, jag tänker inte på att ringa runt just nu. Vill ni prata med mig, ring mig!! Det är absolut inte så att jag undviker någon eller så.

Tack för att ni finns!