Tom

Nu känner jag mest tom. Försöker att tänka positivt men det är f-n inte lätt. Det tar ju lite tid att vänja sig vid att inte vara gravid längre, utan att ha ett barn hos sig. Små saker som att lägga bältet under magen eller mat som man ska undvika osv. För att inte tala om att klappa på magen och allt annat psykiskt som följer med en graviditet. Längtan, lyckan och oron.

I torsdags började det komma det lite blodstrimmor när jag torkade mig. Det kom och gick under hela helgen. Jag var i kontakt med Mödravården som sa att det nog var slemhinnorna som var anstängda osv. På måndagen hade jag som jag skrivit tidigare en läkartid sedan flera veckor, som egentligen handlade om något helt annat. När jag kom till läkaren tog jag upp detta. De försökte lyssna på hjärtat men hittade inget hjärtljud. De sa att de trodde inte att det var ngn fara för det var ganska vanligt att inte hitta det så tidigt i grav. v.17 då. De tyckte att det var bäst att åka till KK för att "lugna" mig och så jag fick se att allt var bra.

Vi fick vänta i måååånga lååånga timmar. Jag träffade andra kvinnor i väntrummet som hade pågående missfall och misstänkta missfall och jag tyckte så synd om dem. Jag var ju bara där för att se att allt var bra, att få det bekräftat.

Under kvällen när jag skrev här började jag oroa mig. Men efter en stund lugnade jag mig med att det nog bara var en fis på tvären.

När jag blev inkallad till läkaren till slut var jag ganska ivrig först att få se att allt var bra. Men läkaren såg allvarligt på mig och sa att graviditetstestet var negativt bara så att jag var förberedd på det. Va? Vaddå negativt? Jag visste ju att jag var gravid, har sett fostret med mina egna ögon, mått illa och tyckte mig känna rörelser. Det måste ju vara något fel. Men innerst inne förstod jag i samma sekund som hon sa det att det här nog inte skulle sluta så som vi önskade och hoppades på. Hon sa ngt om att stickan kunde visa fel men jag kunde liksom inte höra vad hon sa. När VUL gjordes förstod jag ganska snart att det var kört. Hon visade den svartvita bilden med min lilla bebis på men den var helt stilla. Inga rörelser och inget tickande hjärta. Jag behöll lugnet och pratade med henne och lyssnade utan att höra vad hon sa. Hur kunde detta hända. Hur kunde det hända? Min bebis, min graviditet fanns inte mer. Det kom in ytterligare en läkare som tittade och han kom fram till samma sak. Bebisen var död och har troligen varit det i en. två veckor. Min lill* bebis som skulle få ett fint namn, födas runt den 16 feb och få en familj som verkligen önskade och längtade var död. På något korkat sätt hade jag tänkt lite för mig själv att det kan ju inte hända oss fler tragiska saker nu, nu är det för mycket. Men det kunde det. Det räcker liksom inte att jag förlorat min storebror, min storasyster, två systersöner och haft ett tidigt missfall. De senaste åren utan det ska härdas i vår familj. Jaja, det hjälper ingen att tycka synd om sig själv. Det är bara så det är, vissa ska inte få vara lyckliga. Eller ja, missförstå mig inte. Jag är otroligt tacksam och lycklig över min ÄLSKADE, UNDERBARA son, Min man och alla fina vänner.

Läkaren satte sig och förklarade alternativen och en massa saker men jag var bara helt blank och visste varkern vad jag skulle säga eller göra. I alla fall blev det bestämt att jag skulle komma tillbaka och få det åtgärdat dagen efter. När vi gick ut var jag så fruktansvärt chockad, arg och ledsen. Jag kan bara inte fatta att det händer. Allt var ju bra, som det skulle hur kunde då detta hända. Eftersom det syns på mig att jag är/var gravid och att det var officiellt skrev jag ut det på FB direkt så att det sprids utan att jag behöver förklara när jag inte har lust.

Imorse åkte vi in. Det var bara en person i väntrummet, den personen var verkligen i rätt tid vid rätt tillfälle. Hon såg mig, såg min sorg och hjälpte mig igenom den stunden där. TACK om du läser detta. Det bestämdes att jag skulle in på OP vid ett. Det fixades så att jag skulle kunna vara med Anders efteråt i stället för att ligga själv med en massa okända människor. Så tacksam jag är för det. Tabletterna jag hade fått vid tio tiden orsakade en stor blödning och det var otroligt jobbigt att ligga och vänta. Till slut blödde jag så mycket att de fick avbryta ngt för att ta mig före. Sen kändes allt bättre. Det var skönt att vara sövd tyckte jag. Och förutom lite problem med lågt blodtryck och andningen gick det bra. Vi var kvar några timmar och vilade innan vi åkte till Sanna för att hämta Bastian som varit där undertiden. Nu är jag hemma och känner mig bara tom.....

ETT STORT TACK TILL ALLA! ALLA ÄR SÅ FINA OCH BRYR SIG OCH VISAR KÄRLEK! JAG ÄR LYCKLIGT LOTTAD SOM ÄR OMGIVEN AV SÅ FINA MÄNNISKOR.

Och mina fina gravida vänner, var inte rädda. Jag tycker så mycket om er och är så glad för er skull. Fäller jag några tårar när jag ser era magar eller så småningom era bebisar så är det över min egen förlust och inte över något annat. Däremot ser jag framemot en höst och en vinter med många söta små nya liv!

KÄRLEK