Lille Jullisen...

Man kan säga att jag visste redan innan jag tog testet eftersom jag mådde så sjukt illa och jag hade alla symptom. Men när jag väl såg det där extra strecket på stickan förändrades ändå allt, det gör det för alla kvinnor mer eller mindre. Oavsett vilka val man gör eller vad som händer är det ändå en erfarenhet som påverkar en och ens liv på något sätt. Efter att förlorat ett barn i v.17 i september hade vi tänkt att vänta tills efter sommaren men på något sätt lyckades det bli innan sommaren. Nästan direkt började tankarna mala. Oron. Förhoppningarna. Fantasibilder i tankarna om att få ett barn till varvades med oron över att dessa positiva tankar inte var lönt att tänka, för jag ville inte förvänta mig något, inte bli besviken. De första illamående, oroliga veckorna kändes som år. Hur skulle det gå och hur skulle jag orka om något gick fel även denna gång. 

V. 16-17 åkte jag till barnmorskan, det var ungefär samma tid som vi upptäckte att hjärtat inte slog på min bebis förra gången. Med hjärtat i halsgropen gick jag upp till BM, jag var bestämd jag skulle försöka lyssna på hjärtljuden. Vid mina 3 tidigare graviditeter hade jag gjort tidiga UL men inte denna gången. Jag vågade inte. Jag hade ingen aning om hurvida där fanns ett barn, ett levande barn eller inte. BM försökte avråda mig från det men jag ville. Hon hann knappt sätta dopplern mot magen innan man hörde dunk, dunk, dunk. Då kom tårarna, då förstod jag att min dröm om ett andra barn kunde bli verklighet. 

När jag var gravid såg jag framför mig hur jag fick mitt barn, hur allt påminde om när jag fick Boba. Bebislyckan och hur alla kom på besök, hur pigg jag var precis som med storebror. 

Förlossningen gick superbra, tyckte jag, visst ont gör det men belöningen, bästa belöningen som finns. 

Efter ett tag märkte vi att han inte andades som han skulle och det lät som det var riktigt jobbigt för honom. Å nej, vad kunde det vara? Lunginflammation, jag hade ju precis läst om ett barn som dog av lunginflammation i samband med födseln. Skulle min bebis dö? Vad var det för fel? Vi kallade på läkaren som inte hade tid att komma. Väntan var lång och oron växte allt eftersom att bebisen andades mer och mer ansträngt. Läkaren kom och skrev in vår lille nykomling på neo. Vad var det som hände? Så skulle det ju inte vara. Nej, vi skulle få vår lille bebis och denna gången få gå till patienthotellet. Vi skulle inte ligga uppe på ett rum på avd. 44 och oroa oss över vad som kunde vara fel med vår bebis. Vi skulle inte spendera bebisens första natt utanför magen åtskilda. Men så var läget. På Neo tog de prover på honom, de gav honom napp, nan som han inte tålde och sockerlösning till tröst. Fast han skulle ha fått vara hos sin mamma. Dagarna där bestod av oro, olika besked om vad som var fel, viktuppgångsproblematik och annat. Det var jobbigt. Det var som en bubbla. Det som höll mig på mattan och som fortfarande håller mig på mattan är ju hur lindriga besvär Julle hade jämfört med andra barn som är och var mycket sjukare. Min fina vän som fick spendera månader på neo med sin lille pojke, sjukdommar, oro och en onaturlig miljö för en nybliven mamma och hennes bebis. Som vi kämpade med amning och på alla sätt vi kunde för att komma därifrån och när vi väl gjorde det var vi enormt lättade. 

Jag kommer att fortsätta med lite Julle inlägg som en del av min bearbetning av hans första månader. Ni får själv välja om ni vill vara en del av resan eller vänta tills jag är klar. :) 

Detta är allt för idag! Natti!