Jullisen 2

På julafton 2011 var Julle 8 dagar gammal. Jag var inte säker på att han hade det bra och hade en lite olustig känsla i magen. Han skulle inte ligga helt plant eftersom jag upplevde att han andades lite annorlunda. Jag kunde inte slappna av och det var inte alls så fint och mysigt att fira jul som jag hade föreställt mig. Vi skulle ha det idylliskt med allt vad julen innebär och istället var jag så uppe i min oro för min bebis.
Det var mitt i natten när jag fick ringa 1177 för att Julle andades konstigt. Han var bara 11 dagar gammal och var som en liten fågelunge. På 1177 hörde de i bakgrunden hur han andades och de sa åt mig att ringa ambulansen. Det gjorde jag och de skulle skicka en bil. Så orolig jag blev. Ambulans känns så allvarligt och nu skulle min 11 dagars lille älskling åka in till sjukhuset med en. Vi blev fastspända på en bår jag sittande och han i min famn. Han andades snabbt, ytligt och rossligt. Tankarna snurrade, vad var det för fel, kunde han sluta andas, kunde det vara en lunginflammation. Syresättningen var ok men han fortsatte att andas konstigt. De har bara en läkare, vilket är jäkligt störigt när man är inne med ett litet barn som har problem med andningen och man är sjukt orolig, och han kom och undersökte min bebis och kunde inte ge något svar. Första inhalationen tyckte vi att han reagerade bra på men nästa ingenting. Han blev bättre men inte bra. Vi blev hemskickade på morgonen utan att ha fått någon egentlig diagnos men läkaren hade mumlat något om laryno manasi. I ett samtal med en vän fick jag ju klart för mig att det handlade om Laryngomalaci.
Det kändes skönt att veta vad det NOG var även om det var mycket jobbigt att inte ha en aning om vad det egentligen var, hur man kunde behandla och vad det innebar.
Nästa gång vi åkte in på sjukhuset för att Julle hade svårt att andas blev vi inlagda. Då tyckte den läkaren att det var synd om honom som behövde kämpa så för att andas. Dagen efter fick vi diagnosen bekräftat genom en kamera som trycktes ner i min bebis hals. Det var såklart jättejobbigt men det var så viktigt att få veta vad det var det handlade om. Det fanns inte så mycket info om hans tillstånd och allt verkade väldigt difust och det enda vi egentligen visste var att just hans laryngo var ganska lindrig och att det inte krävdes en operation just då. Jag var såååå orolig även för en operation även om jag var lika orolig för hans omogna struphuvud som kollapsade vid inandning. Det absolut viktigaste beskedet, det som nog gjorde att jag klarade allt stående på båda benen var att de sa att det inte är ett akut tillstånd dvs att blir det jobbigt för honom så hinner han opereras.
Julles första månader i livet satt jag upp med honom på mitt bröst och sov. Vissa nätter sov jag inget alls i stort sätt eftersom jag var tvungen, enligt mig själv, att hålla koll på att och hur han andades.
När jag berättade för folk som sa att jag måste ha det jobbigt, skrattade jag bort det och sa att det var sån tur att vi hade ställbara sängar, och tur var det men det var väldigt jobbigt och jag kan inte riktigt förstå idag hur jag orkade göra allt jag gjorde. All min tid gick ut på att lyssna på andningen, räkna andetag, vilket jag gör nu också, ju fler andetag desto jobbigare har min son det att andas, hålla koll på hans kroppsläge. Jag vet inte hur många gånger jag har tillrättavisat andra människor i synnerhet min man om hur man ska hålla Julle, för att man ska kunna underlätta så mycket som möjligt för hans andning. Det har varit en vana, min plikt. Om inte jag ser till att han har det bra vem gör det då.

Det är så jobbigt att skriva om detta. På många sätt, att sätta ord på saker ger en förståelse på ett annat sätt hur mycket av min energi och min vardag som egentligen har kretsat runt min bebis och hans andning. Jag får för mig under tiden jag skriver att om jag är för positiv så jinxar jag det och om jag är för negativ så blir det en uppfyllande profetia. Jag har alltså svårt att förhålla mig till min egen ställning och relation till detta.

Fortsättning följer....