och att bearbeta sorg och saknad är en livslång process. Det känns lite som att ju längre man lever desto fler människor förlorar man längs vägen. Men att förlora unga människor som man älskar som annars haft hela eller halva livet framför sig, känns inte rätt på något sätt. Livet för oss som är kvar blir oändligt förändrat och även om sorgen är som mest framträdande just efter förlusten finns det kvar i en hela tiden. Det man lever på är minnena som också de en dag kommer att blekna. Som tur är lever vi nu i en medial värld där man med hjälp av foton och filmer där man får hjälp att minnas och återuppleva stunder hur många gånger som helst. Att förlora en älskad är så tungt, så jobbigt för mig att jag vissa dagar knappt vill gå upp ur sängen, vill bara sova, vill bara fly. Tyvärr har jag inget val än att försöka göra vissa saker som jag annars också hade gjort. Ligger jag bara här hemma och sörjer hela tiden missar jag ju en del av livet, det som är viktigt, att umgås med familjen, vännerna och uppleva saker. Men tro mig oavsett om jag ligger i sängen eller umgås med folk, tänker jag och sörjer jag. Bara det att när jag är ensam kan jag knappt härda ut smärtan.
Dunsa
Har man inte själv varit i den kletiga illaliktande sörja som kallas sorg så kan man aldrig försåt vad det hadnlar om. Sorgen efter en älskad (och ibland efterlängtad) familjemedlem är tung, jobbig, krävande...helt enkelt för jävlig. Det gör ont i hjärtat, i magen, i bröstet, i huvudet, överallt.
SvaraRaderaDet är så skötn att prata med dig om just ämnet sorg eftersom vi båda tyvärr har erfarenhet från ämnet. Ibland behövs inte orden, vi förstår varandra ändå. En stor varm omfamning kommer här. KRAAAM!
Usch känner med dig... vet att vi inte umgås eller är nära men om du vill ha någon utanför din vanliga umgängeskrets att bara va eller snacka med så hör gärna av dig!
SvaraRadera