levande

Att vara levande är inte samma sak som att leva. Just nu känns det väldigt mycket som att jag bara är levande, det är ju inte så bara. Men jag lever upp emellanåt, när jag är bland folk eller pratar i telefon så kan jag stundtals känna mig nästan normal. Ibland sitter jag mest och filosoferar om varför, när och hur mitt liv har blivit som det blivit. Hur mycket av det som händer kan jag själv påverka? Eller hade kunnat påverka... Jag har en dröm och lite planer som jag är i full fart med att försöka få i gungning men det verkar som att det finns för många hinder. Det finns folk som hade kunnat påverka och hjälpa till så att det kan bli verklighet men det verkar inte finnas vilja.

Jag tittade på Grey´s i onsdags, hade glömt eller förnekat att det antagligen skulle vara jävligt jobbigt att se på. Det var det kan jag meddela, som att kastas med full kraft tillbaka i till April i år och smärtan som gror inne i mig förstärktes så in i helskotta. En situation där den fysiska personen finns kvar men inte personen, själen och att tvingas ta farväl, det var exakt det vi gick igenom. Att vänta och vänta efter ett svar, att få beskedet, det värsta tänkbara beskedet. Hur hela ens liv rasar sönder på några sekunder, minuter. Ett telefonsamtal, och efter bara någon månad ett värsta tänkbara besked EN GÅNG TILL, det är så sjukt tungt. Att förneka, att ringa om och om igen till mobiltelefonen och HOPPAS så fruktansvärt innerligt att den man älskar ska svara, men det händer inte. Döden hånar och skrattar oss rakt i ansiktet, det är alltid döden som segrar till slut men vi ska fan kämpa hårt för att det ska ta så lång tid som möjligt innan den vinner över oss.

Under tiden ser vi på livet, våra familjer, våra barn, våra vänner, naturen och LIVET och inser att vi måste vårda det vi har och försöka att göra så gott vi kan under den korta tid vi har.

Dunsa