Det är så väldigt svårt ibland att vara levande när folk inte förstår. De kan inte förstå för jag har inte en display i pannan som avslöjar hur jag mår just vid det tillfället. I början när Helen hade gått bort och ännu mer senare när Viktor gick bort kände jag ofta en impuls att bara skrika, skrika att ingen fattar någonting för de jag älskar har försvunnit ur vår värld. Ibland händer det fortfarande men inte lika ofta. Första gången jag fick ett av mina jobbiga telefonsamtal var jag i USA och satt och åt med barnen i familjen där jag jobbade, min värld föll samman, min bror var död, men barnen var hungriga och behövde mat så jag bara jobbade på. Det är ju så det är i någonslags robbot anda kan kroppen fortsätta att gå upp ur sängen, borsta tänderna och allt annat men inuti är det kaos utan dess like. Klarar jag verkligen mig igenom detta, ett liv men en oändlig saknad. Det gör man ju men jag är rädd, rädd att glömma, rädd att inte ta tillvara på alla tillfällen. Hoppet lever och visar sig tidvis och jag hoppas att jag lär mig leva fullt ut utan rädsla. Varje gång telefonen ringer och någon talar tystare än normalt, låter lite ledsen eller något liknande kommer rädslan som en sten i magen, jag mår nästan lite illa, vad är det, har det hänt
någonting? Tre oförväntade samtal...
Dunsa
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar