Inatt runt tre-tiden vaknade Lille och var så ledsen så ledsen. Dessutom var han brännande het, så han fick Alvedon direkt ville inte hålla på och klydda med temp och så när han var så ledsen. I mer än 40 minuter skrek och grät han helt otröstligt. Han ville inte ha napp eller att vi skulle röra honom så vi kände oss totalt maktlösa. Hade han inte lugnat sig när han gjorde det hade vi fått åka in men pga att han fick vaccinationen i lördags tänkte vi att det kunde bero på det och väntade. När han sovit i ca en timme vaknade han igen fortfarande febrig och skrek en stund innan han somnade. Idag har han varit som vanligt busig och ingen feber.
Det är helt sjukt vad man oroar sig och känner sig maktlös när ens barn mår dåligt, jag vågade knappt somna, låg bara och lyssnade till hans andetag. Eftersom jag själv inte alls mådde bra igår och inatt stannade Anders hemma och tog VAB, så jag sov länge i morse vilket var skönt. Jag känner mig orkeslös och att livet lever liksom utan mig, jag vet att det kanske låter konstigt men så är det. Varje gång jag är sjuk eller inte mår bra känns det så, som om jag livet springer ifrån mig på något sätt. Den här hösten har varit jobbig både psykiskt och fysiskt, antingen leder det ena till det andra eller är det för att Boba börjat på dagis och att det är därför vi blivit mer sjuka.
Dunsa
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar