När jag var 7 år 3 månader och 6 dagar födde min syster en son. En lillebror till hennes då 4-åriga dotter. Pojken var rund om kinderna och hade världens gulligaste leende. Han växte och blev ett blond liten buse som på sommaren blev brun som en pepparkaka och söt var han, liksom alla min systers barn. Viktor bodde hos oss i flera omgångar och trots att både han och hans syster var busiga så att man ville dra sitt hår, har jag alltid älskat dem och tagit hand om dem, trots att det var ganska liten ålderskillnad. Igår skulle Viktor ha firat sin 23 års dag. Så blev det inte och det känns inte det minsta rättvist att han inte fick göra det. Hans skratt och hans humor, hans uttryck och speciella sätt att berätta saker. Jag saknar honom så. När han var hemma i Skåne ville han alltid följa med på allt jag frågade om han ville göra. Det är helt sjukt, han är så otroligt levande i mitt inre, hur kan han då inte vara det i verkligheten? När jag såg honom livlös väntade jag på, letade jag efter, längtade jag efter och önskade jag ett tecken på liv, ett tecken på rörelse, det kom aldrig. Det är så fruktansvärt svårt att hantera, acceptera.
Dunsa
En kram till dig och tack för ett roligt samtal idag! Du är fin och bra på alla sätt. Kram.
SvaraRaderaTack detsamma snäckan... :) Kram
SvaraRadera