Gammalt inlägg

Hittade ett blogginlägg från familjeliv som jag har skrivit i november 2008.

Det är konstigt hur vissa minnen, vissa personer lämnar ett större avtryck än andra...
Jag satt i bilen och pratade med min mamma om detta om hur jag kunde komma ihåg en viss sångtext eller en lukt och länka det till en situation. Det viktigaste i mitt liv är människor och relationer till dessa. Jag vill alltid vara mig själv oavsett vad insatserna är. Det kan hända att människorna inte alls bryr sig om mig så som jag bryr mig om dem eller att jag aldrig får tillbaka av det jag är villig att ge dem men det spelar mig ingen roll. Min man brukar kalla mig för snäll, dum eller naiv, men varför ska jag ändra på det så länge jag klarar av nederlaget, så länge jag klarar av att bli sårad och inte få tillbaka. Medmänsklighet är det som är viktigt. Att visa att det finns folk som accepterar och respekterar och bryr sig om andra. Det kan vara en tiggare på gatan eller en bästa vän som får känna sig viktig och speciell, att det finns någon som ser en att man är glad, ledsen, likgiltig eller bara finns. Det finns allt för mycket orättvisor och tragik i vår värld redan utan att vi ska behöva göra illa varandra. Ibland orkar man helt inte vara den som ser utan vill vara den som är sedd.
Och då kan det räcka med ett leende eller en puff i rätt riktning för att för ett ögonblick bara känna sig mindre sorgsen. Tyvärr tänker jag inte alltid på detta men då är det ju ibland behöver man det och då är det viktiga att det finns andra som kanske gör det. Livet är kort och svårt och behöver vårdas på det bästa tänkbara sätt och det är vi nog många som är dåliga på. Att vi lägger vår energi på helt fel saker. Min stora last har tre bokstäver: ORO, denna energibov, som fräter i magen, tar upp allt för mycket tid i mitt liv... Oron är främst egoistisk att jag ska förlora något i mitt liv som jag inte vill förlora och den hindrar mig från att verkligen ta till vara på det jag HAR. Min pappa har en teori att om man verkligen, verkligen vill kan man bota sig själv och tvärtom göra sig sjukare genom tanken. Ibland tror jag att han har rätt på något sätt och då blir jag orolig att jag har oroat mig för mycket och att jag då framkallat själv att något händer. Ja, det är mycket som har hänt nu som verkligen fått mig att tänka till coh visst är det så att jag emellanåt glömmer bort mig och tar saker för givet men oftast inte. Om ni läser detta och tycker att jag har någon poäng i det jag skrivit (och har orkat läsa:)) så ge någon som inte väntat det ett spontant leende eller ett uppmuntrande ord. Var inte så snabb att dömma utan ge folk en chans. Den sura kassörskan kanske precis har skilt sig eller bråkat med någon, han som kör om dig i illfart kanske ska till sjukhuset, den sorgsna har kanske förlorat något värdefullt........................................ ......

Tänkvärt!