Torsdag

Idag tänkte jag spinna vidare på det jag tog upp igår om sorgen efter förlusten av någon man älskar. Det är väldigt vanligt att folk kategoriserar andra människors sorg och ibland även sin egen. Att istället för att erkänna folks förluster och sorg, jämför man med det som kunde varit värre. Det kan väl alltid bli värre känns det som. Man ska akta sig för det, trots att man ska kunna säga allt till en som förlorat kan det vara nyttigt att tänka en gång extra på VAD man egentligen menar. Mina förlorade nära har haft jobbiga livsöden bakom sig och då är det lite som att det inte är lika "farligt" då som att vi inte har samma rätt att sörja och sakna våra anhöriga på samma sätt som de som avlider på andra vis. Efter Henriks och Viktors bortgångar spekulerades det om mord, det var ju klart lite läskigt men sorgen efter dem ändras ju inte, sorgen är den samma oavsett vilken orsaken till förlusten är. Det är ju olika för olika människor. När Helen gick bort låg hon på sjukhus och hon led faktiskt, även om jag trodde in i det sista att hon skulle överleva, då kan frågan eller påståendet komma, att det måste ha varit värre med Viktor eller Henrik på grund av att det var helt oväntat. Det finns inget enkelt svar. Det är både och, det finns det som är jobbigare på det ena sättet och det som känns värre på det andra sättet. Det finns många som frågar om jag stod mina syskon nära, vilket jag tycker är en lite märklig fråga. Ni ser väl att jag är ledsen, räcker inte det?! Det är klart att folk säkert inte tänker så, men det kan kännas jobbigt. Alla vet nog inte att jag faktiskt har förlorat två systrar, min äldsta syster Birgitta gick bort för något år sedan men vi hade liksom ingen kontakt. Därför har jag inte känt samma sorg. Förstår ni hur jag menar, att om jag sörjer är det så självklart att det fanns en nära relation. Jag brukar tala om de tre värsta samtalen i mitt liv, dödsbuden har varit betydligt fler än så men de hamnar i skymundan för de tre outhärdliga förlusterna i vår familj. Sorgen kan vara så bred och framförallt personlig och en mamma som förlorar sitt barn under graviditeten kan känna att sorgen är lika stor för henne, som för någon som förlorar sin ettåring för att det är så otroligt personligt. Sen är det klart att omständigheterna runt ett dödsfall kan vara mer eller mindre brutala, men sorgen är för mig mycket förknippad med saknad, kärlek och framtiden. Både för deras skull , de unga människor som går bort, sorgen över allt de inte får vara med om och för min, att de inte finns här för att dela mina viktiga ögonblick. Det stämmer inte att unga människor går bort oavsett hur. Kanske är det lite svårare att bearbeta om den unga tar sitt eget liv, i alla fall för de vuxna i omgivningen. Det är nästan ofrånkomligt oavsett dödsorsak att fråga sig själv, kunde jag ha gjort något för att förhindra detta. Vid självmord är de frågorna mycket påtagliga, som jag har förstått det.

Det blev en lång blogg, hade tänkt ut vissa saker redan igår men det blev inte av att jag skrev. Vi ska inom kort starta vårt företag och detta är en av våra hjärtefrågor. Som anhörig till missbrukare är det inte så noga, de får skylla sig själv, det är en ganska allmän åsikt. Vi vill ändra det, vi är människor, de är människor, alla är vi människor som förtjänar lika bra mottagande av medmänniskor, Polis och Socialtjänst, särskilt de två sistnämnda om de är inblandade i skeendet.

Vi ska ut och åka pulka sedan, det ska bli skoj att se vad lille Blubben tycker om det eftersom det är premiärturen..

Dunsa