Klockan..

... två på natten var vi hemma ungefär. Idag har vi mest slappat kan jag erkänna. Imorgon har jag en del att stå i. SJ stod iaf för taxin mellan Lund och Kävlinge vilket var himla positivt. Det var ju verkligen den värsta helgen på typ 25 år eller något sådant som det var så stora trafikstörningar. Vi hade tur som kom hem.

Resan upp var ganska ansträngande eftersom vi var stressade och Boba var på ett väldigt busigt humör. Sen var det ju lite kallare än vad vi väntat oss, så det blev lite mer inneaktivitet än vad vi kanske tänkt. Det var mycket skönt och mysigt och komma iväg några dagar.

Bröllopet var så otroligt fint. Jag kom lite tidigare eftersom jag som överraskning skulle sjunga en sång för brudparet och hade bestämt med toastmadammerna och bandet en övningsomgång. Så nervös jag var. När alla var samlade och brudparet kom ner för trappan släppte det iaf för en stund. De var så otroligt vackra och allt kändes verkligen så rätt... Allt var verkligen så bra och jag är så otroligt glad att bruden kände att hon ville dela SIN speciella dag med mig, och A förståss. Bruden är en väldigt genuin och fin människa och jag är så otroligt glad att vi hittat tillbaka eller kanske mer ombildat vår vänskap. Trots att vi kanske gjort det under svåra tider i våra liv. TACK till dig!

Igår hade jag en funderardag. Det är så konstigt, man kan inte se att någon bär sorg nuförtiden i Sverige. Förr fanns det regler om hur länge man skulle bära svart osv när man sörjde. Ibland önskar jag att folk kunde se det. Bara för att slippa känna att man måste berätta eller känna sig otillräcklig inför andra. Samtidigt som man inte vill bli stigmatiserad eller klassad som hon som har förlorat. Jag tänker lite på M som bara är tio år, att han inte ska bli den där pojken som förlorat sin mamma och inte har en närvaranda pappa. Utan att han blir sedd som den underbara killen han är.