Det som plötsligt slår en...

Jag har barn, jag älskar mitt barn! Det är mitt livs största gåva. Det finns de som väljer att inte skaffa barn, det finns de som skaffar barn trots att de behandlar dem dåligt. Det finns de som mest av allt i hela världen önskar sig ett barn, ett litet liv växande i magen och sen liggande i sina armar, de som inte får kroppen med sig, att få sin största dröm att gå i uppfyllese. Jag hoppas och önskar av hela mitt hjärta att det en dag blir verklighet. Men att vägen dit är svår och nästan olidlig är svårt för andra att förstå. Av egen erfarenhet vet jag hur det är att mista ett foster och den otroliga längtan däremellan för att få det där plusset. Så jobbigt jag upplevde att det var. Att vissa av männsikorna jag tycker väldigt mycket om får gå igenom besvikelse på besvikelse månad efter månad på olika sätt är jobbigt att stå bredvid och se. Jag önskar jag kunde göra något, att jag kunde underlätta, men jag kan bara finnas här.

Igår gick en av Viktors bästa vänner bort. Det väckte en massa känslor och det kändes fruktansvärt hemskt. Jag och han kom inte överens men det är ju så jobbigt ändå.

Häromdagen satt jag i bilen och lyssnade på radion när "Rock Me" med ABBA spelades. Först satt jag och sjöng med sen slogs jag av en bild av min syster när hon satt och sjöng den låten, hon älskade ABBA! Kanske var det ett "tecken"...

Allt det tragiska som händer knyter sig i magen på mig. Men jag måste försöka att fokusera på det positiva som händer även om det inte alltid är så lätt. Försöka att trycka undan den äckliga ångesten.