Rädsla

Från den dagen graviditetstestet visar positivt, om man vill ha barn, är man rädd. Ja, kanske inte alla men många är. Rädd att ngt ska gå fel fram till v.12 som är den första "gränsen". Sen är man rädd fram till v.18 när man går på rutin UL att något inte är som det ska. Sen är man orolig för att något annat ska hända. När barnet sen föds, då är man rädd för mycket! Andas hon/han, har man för lite-för mycket kläder. Varför hostar han/hon då, varför plötslig feber, vad är normalt? Igår sprang B ut bakom en backande Pickup, jag fick snabbt tag i honom denna gången. Sedan satt jag med en klump i magen i säkert en halvtimme. Tänk om... Inatt vaknade vi av att han hostade så att han knappt fick luft. Jag ringde 112 och när jag pratade med dem lungnade Bastian sig så de tyckte inte det var nödvändigt att komma ut. Jag skickade ner A att sova m honom där nere på grund av värmen häruppe. Sköterskan hos 112 rekomenderade sval luft. Nu verkar det ha lugnat sig. Jag kan inte fatta att det kan krävas så lite för att mitt barn ska tas ifrån mig. Att man förlorar kontrollen någon sekund och olyckan är framme. Det får bara inte hända, det får bara inte hända. Men det händer ju, man läser det i tidningen. Sen vill man inte låsa in sina barn i ett rum med bara kuddar i heller. Hindra dem från att leva. Man älskar ju sina barn över allt annat på jorden och vill skydda dem från allt ont. Det enda man kan göra är sitt bästa! Hålla hårt i barnen på ICAparkeringen! Och älska dem så som de förtjänar varje dag av våra sköra liv! Nu ska vi se om vi kan somna om...
Natti


- Posted using BlogPress from my iPhone