Jag fattar inte...

Det känns som att jag inte har rätt att vara ledsen längre, alltså över att jag förlorade ett barn. Ett barn som skulle födas om ca 9-10 veckor. Det vimlar av magar som ska ploppas runt den tiden. Varför känns det som att folk inte tycker att jag får/ska vara ledsen längre.

Men det är jag. Det svider och gör ont i magen och bröstet när jag tänker på det. Det var inte meningen, det är bara på det igen, det hade varit något fel på det. Om jag skulle nämna det så är det några av svaren. Aldrig är det någon som lägger sin hand på min och säger: jag förstår att det måste kännas jobbigt eller ja visst suger det ibland. För det är just det, det suger ibland. Jag vet att det säkert hade varit något fel, jag vet att det förmodligen kommer att komma en dag då vi försöker igen, jag vet att det kan komma en dag då vi tänker att det nog inte var meningen. Men det är inte nu när jag längtar efter mitt barn. När jag vill sitta med min mage och känna min bebis röra sig. Foglossning och halsbränna hade varit en dröm i jämförelse. Kanske kommer det en dag när det känns lättare men just nu gör det ont. Och jag är ledsen.