Det börjar närma sig v. 17 och det var i v. 17 jag började blöda när vi upptäckte att bebisen inte levde. Kanske började jag blöda lite tidigare. Oj så mycket oro jag går och bär på. Det är så jobbigt. Har inte haft ngn blödning eller smärta men oron är fruktansvärd ändå. Jag vågar inte åka in och kolla ngt heller eftersom är livrädd. Livrädd att ngt är fel. Tycker ändå att jag kan känna rörelser men det tyckte jag förra gången också så jag vågar inte lita på min kropp.
På torsdag ska jag till BM och då försöka lyssna på hjärtat åååååå vad jag önskar att vi hör ngt.
Det är ingen som förstår direkt, varken oron eller skräcken att få reda på ngt. Inte ens Anders. Och jag VET att jag måste få veta hur det ser ut i min mage, men jag vill vänta till RUL som är om 3 veckor. Försöker tänka att om jag inte har några tecken på att ngt är fel borde det vara bra. Längtar samtidigt som jag bävar.

Jag vill så gärna att bebisen ligger inne i magen och myser, växer och frodas,

Hoppas att allt är bra! Ni kommer ju att läsa detta i efterhand eftersom jag inte vågar blogga om det än. :)