Mitt tyckande!

Många bloggar har handlat om det, de flesta i vår närhet blir berörda av det och alla är överens om att det är en fruktansvärd tragedi. Att en pojke blev glömd i baksätet av en bil och satt där i flera timmar tills pappan upptäcker att hans misstag den dagen, vårens varmaste dag, kostar honom hans käraste, mest älskade, hans barn. Vi som inte är i situationen men som har småbarn, kan inte ens tänka den där hemska tanken att vi skulle förlora våra älskade små på grund av något så lätt som ett misstag. För som så många har skrivit förr, det skulle kunna hända vem som helst. Jag tror att det är det som gör att det berör oss extra mycket, dels den geografiska närheten och dels att vi, i alla fall de flesta av oss, ofta är väldigt förvirrade, väldigt stressade och hur många gånger har man inte fått den där känslan att man glömt något eller någon och hastigt kollat bak i baksätet för att kontrollera att den lille eller båda sitter där de ska. Jag har i alla fall gjort det. Denna gången vet vi bara det vi hört i media och ska vara aktsamma över hur vi uttalar oss om denna familj som säkert befinner sig i fullständig chock och ett sorgearbete som just har börjat. Jag länkade till ett annat blogginlägg från en annan blogg på ett annat forum eftersom jag blev förundrad och chockad över hur människor haglade floskler om hur dålig och hemsk denna stackars pappa är, sedan kommenterades mitt inlägg instämmande. Hoppas att de människorna verkligen hade ändrat uppfattning genom eftertanke och inte bara hoppade på tåget i en riktning som passade i stunden. Hoppas att nästa gång en sån situation uppstår så tänker de efter innan och slutar döma.
I alla fall, igår, mitt i människors eftertänksamhet, publiceras och sprids en artikel i socialamedier. Denna artikel är ytterligare en till samlingen över förskolepersonal som går ut och talar om hur föräldrar ska vara, för annars är ni dåliga föräldrar. Just denna, handlade om egentid, att man som förälder inte har någon rätt att kräva eller vilja ha egentid för att man antagit en roll som föräldrar. Jag har ofta dåligt samvete i mitt föräldraskap redan, gör jag för mycket, gör jag för lite, är jag med dem för mycket, för lite, ger jag dem tillräckligt med ansvar, skämmer jag bort dem, hämmar jag dem?
Alla fungerar olika och alla har olika behov, men kanske är det att jag har tagit mig egentid som har gjort att jag faktiskt har kommit ihåg barnen? Att jag när jag är med mina barn kan vara med dem mer kvalitativt? Nu måste man arbeta ganska mycket för att kunna ge barnen allt som krävs i samhället. Som ensamstående har man ingen chans att ställa upp på allt som krävs av alla tyckare i vårt samhälle. Min son älskar att vara på dagis och han har varit mycket sur och arg på mig för att jag varit föräldraledig.
Förskolepersonal kan vara helt underbar, vi lägger det käraste vi har i deras händer så som vi anser blir bäst utifrån vår familjesituation. Förr bodde man närmre sina släktingar och hade mycket mer avlastning av sina nära än vad de flesta har idag. Men ofta kan de tycka för mycket om hur föräldrar ska vara, allt för mycket. Det går lite hand i hand trycket på föräldrarna från alla tyckare och från samhället som stressar oss och att glömma både det ena och det andra. Vi får bara önska att konsekvenserna för detta blir så små som det går. Ta hand om varandra!

Artikeln kan ni läsa:
Här!