Öppet brev till dig som medmänniska

Dagarna innan vi fick veta att pappa var allvarligt sjuk hade han kört bil för sista gången i sitt liv, det visste vi inte då, ingen av oss hade en aning om hur dålig han var. Han hade varit hemma hos oss och ätit eftersom mamma var iväg. Under en tid hade han klagat över smärta i magen och speciellt efter maten kände han av det han hade dagen innan fått smärtstillande i form av morfin och var därav lite virrigare än normalt men vi trodde ju såklart att den hade gått ut ur kroppen. På vägen hem tog han ut en sväng lite för mycket med bilen,  här i området, vilket vem som helst av oss kan göra ,den är ganska tajt och råkade köra upp på en uppfart in i en mur hos en boende i området. Han körde hem, berättade för mamma och då togs ett beslut om att han inte skulle köra mer tills han blev bättre. Det blev sämre. Han åkte in och ut på sjukhuset, blev inlagd osv. När de boende i huset ringde honom och bad honom betala trehundra kronor för skadan han åsamkat deras mur sa han att han absolut skulle göra rätt för sig. Han ville verkligen det. Under tiden förlorade vi honom mer och mer. Hans minne svek, han blev tröttare och tröttare, mer och mer ont. Vi åkte till sjukhuset och hälsade på, åkte hem, väntade på resultat. När man får ett cancerbesked är det inte så att man får veta på en gång, ”Du har Cancer och utgången kommer att bli så här…..” Nej, nej, det är en lång väntan, vilken sorts cancer är den, otaliga prover och röntgen, CT osv. behandling, väntan, se om behandlingen ger resultat och mer väntan. Pappa var så dålig vid detta laget att han inte ens kunde ta sig utanför hemmet förutom till sjukvården och enstaka gånger hem till oss. Han kunde inte hantera sånt som varit självklart för honom som sin älskade trädgård, bil, mobiltelefonen eller datorn. Damen som ville ha trehundra för sin mur, skickade sms om att hon ville ha pengarna så fort som möjligt. Då vi nyligen fått besked om tumörer i magen, stundande cellgiftsbehandling och en fullständig chock för oss anhöriga, skickade jag tillbaka att pappa var allvarligt sjuk och att vi hör av oss när det lugnat sig. Jag ville inte gå in på detaljer till en främmande människa. Det tog inte mer än max två veckor innan hon hörde av sig och ville ha sina trehundra och hot om anmälning till Polisen. Mamma körde dit, lämnade pengar och gick därifrån. 

Sorgen och chocken över att förlora sin pappa, även om han fortfarande är här, har vi förlorat så mycket av honom, är galet förvirrande och skrämmande. Gesterna, sättet han gick på, hans bestämda, klara röst, hans stora matlust, finns inte riktigt mer. Korta stunder lyser han upp, vi kan prata han är med, men han kan lika gärna vara virrig, inte veta var han är eller komma ihåg vad han gjorde för två minuter sedan. 

Kära granne och medmänniska. Hade jag fått ett meddelande av dig, då du förklarade att din pappa var allvarligt sjuk och att jag kanske kunde avvakta med de trehundra kronorna jag krävde av honom, hade jag med nästan all säkerhet gått till en blomsteraffär och köpt en blomma till dig/er, jag hade skrivit ett litet kort av omtanke och gått bort till dig. Kanske hade jag sagt att vi struntade helt i pengarna, kanske hade jag sagt att ni kunde komma bort och lösa det när ni hade orken till det. Sådan är jag. Jag vet att det sista jag hade gjort är det du gjorde. Det är inget stor grej men så väldigt ovärdigt gjort mot en medmänniska. När jag ser dig på gatan, tänker jag på vilken märklig människa du är som beter sig så. Har du aldrig varit med om någonting hemskt, sjukdom och/eller död? Idag när jag såg dig brast det, jag ville verkligen att du skulle veta att ditt sätt att hantera det hela inte var okej, enligt mig. Pengarna spelar inte någon större roll, men dels att du/ni hade så bråttom att få dem, dels att ni inte har lagat skadan sedan ni hade så brått gör att jag inte kan förstå varför man hotar en gammal sjuk man, ”om vi inte får pengarna så…” Det värsta var när du sa att: ”han såg inte så döende ut när han var här.” Det betyder ju ingenting när läget är som det är, du kan få följa med och träffa honom, du hade fått en chock, det får jag varje gång jag ser honom, trots att jag ser honom varje dag. Han skadade ingen, det råkade bli två små vita streck på din mur. Han kommer aldrig mer att köra bil och vi visste inte hur allvarligt läget var innan incidenten. Hoppas inte att dina nära, barn eller någon annan du älskar råkar ut för en sådan som du när olyckan är framme, för jag tror att vi alla har gjort något eller några misstag i trafiken, vissa gånger betalar vi, vissa inte men jag hoppas att de du älskar stöter på människor som bemöter dem med respekt och medmänsklighet.

Med vänlig hälsning,

Unni 

Trött i själen

Jag är trött, trött i själen. Hoppas att vårsolen får mig på bättre humör! 

Längtan

Varje vardag, varje vecka kör jag förbi förskolan och skolan. Hälften av dagarna är bilen full av liv, bråk, tjat, prat, sång och skratt, då svänger jag in, lämnar det käraste jag har i någon annans vård. Det känns okej de dagarna jag vet att jag ska tillbaka samma väg på eftermiddagen. De andra dagarna gör det ont. Jag lämnar med ett leende men utom synhåll kommer klumpen i magen. Tårarna kan komma i bilen, har jag tur har jag min kärlek, min trygghet i bilen med mig som tröst och som min glädje. 

De andra dagarna, när jag bara kör förbi, känns det fel, onaturligt. Jag vet att de är där inne, jag kan se byggnaden, jag kan föreställa mig deras små springande steg, deras skratt, deras gråt, deras behov av tröst när de slår sig och jag, jag kör förbi, missar halva tiden av den tiden jag skulle ha haft. Jag har det underbart med min kärlek, alldeles underbart! Han är så fantastiskt fin och utan honom vore det outhärdligt! Det är onaturligt för en mor att vara utan sina barn, halva tiden är jag inte hel. 

Att tappa kontrollen...

Det verkade vara en bra mysig idé men jag hade tänkt fel. Vi hade pratat flera stycken om att gå men det slutade med att det var vi två som gick. Vilket kändes mysigt och kul! När vi började närma oss blev jag påmind, å nej, folket. Jag som kan ha lite svårt med folksamlingar när jag inte mår bra. Jag hade antingen glömt eller förträngt det faktumet. Vi skulle käka, men det var sjukt länga köer till alla mattälten. Vi hittade ett Langosställe med lite mindre kö än de andra och käkade, gott!
När vi ställde oss snett framför scenen för att se någorlunda bra och väntade halvtimmen innan det var dags. Vi gillar båda Timbuktu och hade laddat lite under dagen med att lyssna på låtarna. Vi stod bra och han började spela. Jag vet att jag börjar bli äldre men jag hade verkligen lovat mig själv att aldrig bli bitter och gnällig. Runt omkring oss stod tonårsgrupperna. De rökte och trängde runt med sina cigg lite varstans. Alla rökte hela tiden och jag hade kanske inte brytt mig supermycket om jag inte redan hade lite svårt att andas. Efter en tre-fyra låtar i det redan trånga publikhavet började fler och fler av dessa tonårsgrupper att tränga och kränga sig förbi. De ställde sig precis i vägen för all syn och jag såg absolut ingenting alls längre. Jag blev riktigt irriterad och jag gnällde och blängde över deras beteende. Efter att ha räknat till tio, typ fem gånger, alltså femtio, undrade jag vad jag höll på med. Jag brukar inte bry mig om småsaker, jag har själv varit ung och jag skulle inte låta dem förstöra min upplevelse. I stället dansade jag, skrålade med och försökte att njuta av stunden. Då kom en tjej och ställde sig mitt framför mig. Det var så trångt redan och jag fick hennes nacke rakt i huvudet. Jag sa till henne att jag inte stått där långt innan konserten för att stirra in i hennes nacke. Hon flyttade sig men hennes kompis som hört hela konversationen tyckte att jag skulle få titta på hennes nacke ist. Problemet var att hon inte stod still, hon headbangade på något sätt, bara för att provocera mig såklart, så att hennes hår landade i min mun. Jag försökte att flytta mig men det gick inte utan att någon annan blev lidande så jag försökte stå ut. Efter en stund tappade jag kontrollen jag blev så arg att jag nästan kokade, jag puttade till henne och skulle nästan kunnat ha gjort det ännu hårdare, så arg som jag var. Händelsen gjorde att jag inte orkade vara kvar. Jag var så besviken och ledsen på mig själv att jag låtit mig själv påverkas, jag bryr mig inte på sånt, inte längre i alla fall. Usch nä, när man inte mår bra psykiskt ska man inte ge sig ut på sådana äventyr....

Maunen den gula!

Gubben i månen är full igen. Är det därför jag känner mig knäpp? Tänker knäppa tankar. Jag har god tillförsikt men har svajat lite ikväll, kanske normalt under omständigheterna, det händer mycket nu, minst sagt! 

Idag har: jag börjat jobba, 

Boba börjat fritids, 

Lille börjat STORA avd på dagis, kan ni fatta? 

Visning på huset,

Jag börjat träna igen, efter ett uppehåll. Uppehåll brukar inte vara så himla bra. Har satt upp nya mål, lite orealistiska kanske men alla mål är bra! 

Är man knäpp om man funderar på att bära in ett av barnen i sin säng för att slippa sova ensam, vänta jag vet redan svaret, ja. Man är knäpp, jag är knäpp. Jag gör det inte men jag vill! 

Nu måste jag sova för vi har en lång dag framför oss imorgon... Pust pch stön. 

Väder och vind

Efter alla tunga inlägg kommer här ett väder- och vind-inlägg. 

Ingen som gillar värme kan klaga på att vi inte haft en varm, skön sommar. Men idag, ikväll har jag haft riktiga höstfeelings. En kompis hade redan höstkänningar tidigare i veckan men hon ser framemot hösten mer än vad jag gör. 

Det blåser mycket och man får en liten känsla av att det inte kommer att vara så pass torrt att våta saker i trädgården hinner torka väder mer i år. Ni vet saker man ska ta undan för vintern. Jag anar en ganska full måne utan för fönstret och träden liksom vajar och avger skuggor i gatulampornas sken. Dessutom är det ju mörkt mycket tidigare. 

Annars ligger huset ute på hemnet nu, det var visning idag, det var tydligen ganska mycket folk. 

Imorgon börjar jag jobba efter typ fyra månaders sjukskrivning, lite läskigt men ändå kul. Barnen börjar på fritids respektive förskola och Boba ser framemot att börja skolan om en vecka. 

Ha en underbar vecka och glöm inte att fånga ögonblicken! 

Vägen hem.

Allt började som en liten, liten tanke i bakhuvudet. En dröm om ett hus i Furulund hade jag nog alltid haft men efter ett tag tillbaka i Kävlinge började hus tankarna ta mer fart. En väninna hade ett myresjöhus i Kävlinge och jag har aldrig fastnat för ett hus på det sättet förut, jag blev förälskad. Då jag var föräldraledig med lägsta sjukpenning-nivå förstod även en naiv tjej som jag att drömmen om ett hus, ett nybyggt hus, var långt, långt borta. Även om jag visste detta ringde jag till Myresjöhus och beställde hem lite broschyrer. Jag bläddrade och drömde, bläddrade och drömde. 

Jag skolade in Boba på dagis, började vikariera lite i kommunen på förskolorna som barnskötare, det var det jag var eftersom jag inte var klar med högskolestudierna. Sen fick jag ett jobb som varuplockare på Coop, det var typ inget betalt men jag hade ett anställningsbevis. Tveksamt kontaktade jag banken och myresjöhus. Efter några möten var allt i rullning, kontrakt var påskrivna och lånelöfte fanns. Allt bara rullade på och jag följde glatt med! Det första halvåret hände inte så mycket mest pappers-påskrivning men sen följde en underbar tid. Jag hade ganska klart för mig vad och hur det skulle vara och efterhand lades alla bitar på plats. Ibland ringde någon av arbetarna och frågade färg på någon list, fog eller något annat och jag tänkte ett slag och behövde oftast inte många minuter på mig att svara. I Juni 2010 skulle huset komma, vi åkte hit, till det som då var en byggarbetsplats och såg huset resas. Vi hade lite fika med oss och satt och tittade innan A behövde åka till jobbet, vi satt kvar och tittade, jag och Boba. Under de följande månaderna formades det som skulle bli vårt hus. Träväggar och bjälkar ersattes med väggar som bildade rum och ett hem. Vi skulle ha tapeter som klarade att målas om eftersom vi hade småbarn. Tapeterna bildar en röd tråd i huset. kanske ser inte andra det, men jag vet. Allt eftersom har vårt hem växt fram och många gånger när livet har varit tufft har jag tänkt att jag i alla fall har detta underbara hus. Som jag har trivts, sommarkvällar på trädäcket med fårens bääääääande i hörhåll, stjärnorna ovanför, sommardagarna, en kaffe, sommarprat i lurarna i solen. Promenaderna i den underbara omgivningen, närheten till mamma och pappa, till M, till många andra i mitt sociala nätverk. Detta underbara hus, i detta fantastiska område, det var så perfekt, perfekt med skola och barnomsorg, vi har haft det helt underbart här. Det är med sorg i hjärtat vi planerar för att sälja! 

Livet rullar på älskar att det är fint väder och sommar, pojkarna badar och jag försöker att njuta varje sekund! 

Visst finns det en väg?!

Även om det är många händelser i livet man inte kan kontrollera hur och när de händer, tror jag ändå på något sätt att det finns en väg. Man har ju val under tiden man går på sin väg, men att vissa saker bara händer för att det är meningen att de ska hända?
Det där med mening är dubbelt för mig, för även om jag tror på att det finns en mening till viss del, har jag svårt att se mening med andra saker.
Kärleken är det viktiga känner jag, jag tror att det är den som värderas högst på livslistan när man närmar sig slutet. Slut kommer det att ta en dag, är det något jag tycker är jobbigt så är det just det. Döden, till och med att skriva det är jobbigt. Jag hade dödsångest första gången när jag var 16,17 år. Jag kommer fortfarande ihåg hur jobbig känslan var. Vi satt och åt på restaurang och om vi pratade om döden på något sätt eller om det bara var jag som tänkte, vet jag inte. I alla fall ledde en tanke till en annan och en känsla som jag sedan har kunnat katalogisera som panikångest växte sig starkare i bröstet. Pulsen steg, jag fick svårt att andas, inte astma likt, utan mer som att någon stor tung människa hade satt sig på mitt bröst. Jag kunde inte styra tankarna, oron, rädslan eller ångesten. Det bara malde och malde. De få gångerna jag hade känt så innan eller liknande var hos tandläkaren, där slutade jag andas, tandläkaren fick putta till mig och påminna mig om att andas. I alla fall kan jag inte komma ihåg hur länge denna attacken var för efteråt var jag helt slut. En gång fick jag en ångestattack på en resa med några vänner. Jag satt i sängen och ångesten tog över, jag grät, kastade mig i sängen fram och tillbaka för att på något sätt lindra smärtan jag kände inombords. Jag ropade: "jag kommer att dö, jag kommer att dö, vi kommer att dö allihop". Något sådant. Gråten var inte den stilla gråten utan den där djupa som kommer från maggropen, den helt okontrollerade gråten. Mina vänner tre kompisar i samma ålder, hade nog ingen vidare erfarenhet av ångest, och undrade vad fan jag höll på med. Var jag inte riktigt klok? Senare har tyvärr de flesta fått uppleva liknande känslor och det önskar jag ingen.
I ca 15 år har jag levt med ångest, tryckt ner, förnekat och förminskat den. Förra året fick jag lite mer klarhet i vad det är min hjärna gör med mig. Hjärnan förknippar mina känslor med fara, min hjärna sänder ut signaler i min kropp att den är i fara. Jag måste direkt fly, hittar jag inte mitt sätt att fly tar ångesten över hela mig. Kroppen liksom krampar av smärta som inte är en kroppslig smärta utan en inre smärta även om den verkligen känns både fysiskt och psykiskt. När jag är i det svarta hålet, det utan ljus eller något att greppa, är lösningen om död lätt att ta till hands. Jag, som har så kraftig dödsångest, två underbart fina barn som jag aldrig någonsin vill göra illa, världens finaste människor i min omgivning, jag tänker på döden som enda lösning. På något plan måste jag förstå att det är hjärnan som gör det omedvetenhet. Jag tänker, när jag är mitt vanliga jag att det inte är så farligt, att visst måste förnuftet segra. Men jag är inte så säker. Jag måste därför ta min medicin, dels för att bättre klara av de motgångar jag har i livet och dels för att jag vill att mina barn ska ha den bästa mamman de kan ha, mina närstående den bästa Unni de kan ha.
Denna gången har jag vägrat att inte se min depression, min ångest som en riktig sjukdom, som diabetes, astma, ett brutet ben. Även om det bär emot varenda gång jag säger till någon som jag knappt känner att jag är sjuk, gör jag det. När jag inte gör det medverkar jag själv till stigmatiseringen av psykisk ohälsa, det vill jag inte. Jag har inte bett om det. Hade jag kunnat tänka om, tänka annorlunda hade jag gjort det, tro mig. För det är många som säger till mig hur jag ska tänka för att bli friskare. Jag försöker, på olika sätt, min depression kommer att bli botad denna gången också, men det kan ta tid.

Hej svej