LIV

Det gick bra idag. Vi fick lite bra feedback och de tyckte att det var intressant och bra. Det var kul! Vi behöver mer övning ...

Det blev en liten diskussion som givetvis löstes men som fick mig att se hur präglad jag egentligen är av den tunga sorg och fruktansvärda förlust vår familj har drabbats av. Jag tänker så annorlunda mot de flesta, för de flesta slipper, som tur är, genomgå det vår familj gått igenom. För mig finns det inget konstant tillstånd av lycka. Jag kände mig lycklig för det mesta sommaren efter Bastian hade kommit. Det kan nog förklaras till en viss del av hormoner. Men det var som om jag gick och väntade på kaoset. Sen efter allt tragiskt, tänkte jag att jag ALDRIG skulle kunna känna mig lycklig. Men ibland när jag ser min son titta på mig och le eller när jag skrattar med mina vänner känner jag att det är en stund av lycka. För mig ska man vara förbannat glad att ens vara i livet. Att ha ett tak över huvudet, att ha någon som bryr sig om en. Sen har alla rätten att ha dåliga dagar, att tycka synd om sig själv. Men det finns ALLTID de som har det värre. Min sorg och mitt tycka synd om får utlopp mycket via denna bloggen. Annars tror jag att folk inte lägger märke till min sorg eller så allmänt. Det har inte gått mer än 6 månader sen Viktor dog. Jag har kvar både hans och Helens nummer i mobilen, till och med till den avd. Helen låg på på Sahlgrenska. Ibland funderar jag på om jag ska ringa eller ej. Tänk om någon skulle svara. Det är helt sjukt att jag tänker så när jag sett deras döda kroppar. Nä man ska vara glad att man lever och försöka ta vara på varje sekund i livet. Varje gång man möter motgångar så får man välja: vad har jag för möjligheter att ta mig igenom detta? Ska jag bara lägga mig och ge upp eller ge allt jag har för att försöka vända livet. Jag lade mig ner och gav upp i två veckor när V gick bort. Sen var jag tvungen att tänka på vad jag har och vad jag gör mot dem när jag ger upp. Framförallt mitt barn. Jag lever med en negativ människa där jag hela tiden måste påminna både mig själv och honom om att vi ska vara tacksamma för vad vi har, göra någonting åt det vi kan och inte låta det vi inte kan göra någonting åt gräva ner oss. Men det är slitigt i synnerhet när man har så mycket annat att hantera och bearbeta.

Ge mig sinnesro

att ACCEPTERA det jag inte kan förändra

MOD att förändra det jag kan och

FÖRSTÅND att inse skillnaden