Jag är så avundsjuk på alla gravida.
Det känns inte lättare när folk pratar om att det ändå hade varit något fel på mitt barn.
Det känns inte lättare för att det ska finnas någon mening.
Det känns inte lättare att det är två veckor kvar tills det var dags men jag står och stampar på samma ställe som för 4 månader sedan.
Jag vill visst försöka igen någon gång men vågar jag. Orkar jag gå igenom mer? Jag vet inte.
Mitt barn dog i magen. Mitt barn, min bebis...
Visst är jag genuint glad över att folk jag tycker om och bryr mig om blir gravida och får barn.
Det är inte det som är problemet, problemet är att mitt barn dog. Varför kunde inte mitt barn också få leva?
Det är som det är det är jag VÄL medveten om, men det är svårt att acceptera förtillfället.
Haj
Det gör mig så ont att du har det jobbigt, men jag tänker inte skriva att det går över för det gör det inte. Däremot blir det lättare att bära sorgen och på något sätt lär man sig att leva med den. Allt det där vet du redan men jag vill bara upprepa det självklara. Ring när som helst om du vill ventilera. Kram.
SvaraRaderatänker på dig! hoppas du mår bättre snart.
SvaraRaderakramar