Minnet blir sämre. Igår var det 11 år sedan min storebror gick bort. Det var även den dagen min syster åkte till Sahlgrenska för att få sin operation. De håller på med en anmälan nu, mot sjukhuset. V frågade mig om vilken läkare som tog beslutet om att inte bevaka min systers hjärta. Minnet är fan sämre. Det tog ett tag att få fram informationen ur hjärnan. Minnen som jag trodde skulle finnas med mig alltid. Vissa minnen, eller minnesbilder, de mest smärtsamma finns ju där men praktiska saker runt om som datum och vissa händelser börjar och flyta ihop. Tur att jag aktivt skrev blogg under tiden. Dock tvekar jag på att jag nämnt läkarnas namn osv.
Saknaden efter Henrik är stor. Det som är så sjukt är att efter all denna tid tänker jag fortfarande, tänk om. Tänk om
Han hade fått leva och fått barn, tänk om han hade fått träffa Bastian. Tänk om.
Jag önskar att ni kunde ha fått träffa honom. Vissa av er har säkert det. Eller att ni får uppleva en föreläsning av RINAF, där berättar jag om min bror, hans personlighet och hans kvalitéer bra och mindre bra. Jag önskar mest av allt att jag kunde få en STOR kram!
- Posted using BlogPress from my iPhone
Att glömma och tappa minnen är kroppens sätt att hjälpa dig hela. Det är när du accepterar att du inte glömmer personen för att minnena blir svagare som sorgen börjar släppa och kroppen kan återhämta sig. Även om hjärna och hjärta kämpar emot varandra just i den frågan är det viktigt att låta sig känna att det är okej. Din kropp behöver släppa på en del av den sorg du genomlevt. Det är trots allt inte din uppgift i livet att sörja. Det är din uppgift att gå vidare. Du hade inte varit dn fantastiska människa du är om det var meningen att du skulle slösa dina år på att sörja. Ditt liv är ditt. Deras öde var deras. Älskade Unni. Det är din tur nu. Puss o kram H
SvaraRadera