Lalalalandia

Efter några dagars semester i Danmark på Lalandia har vi nu kommit hem och börjar väl landa i tvättberg och dammråttor, vilket vi försöker ta bort en bit i taget. Det var mycket mysigt att åka iväg och det fanns mycket för barnen att göra. Kanske inte för Julle men för Bastian och de andra barnen. Det är ju helt nytt för oss att åka iväg med två extra barn, Max var också med, dessutom utan mamma och pappa som brukar vara med. Där brukar vi ha lite avlastning. Men det gick faktiskt bra. Jag sov inte särskilt mycket vilket verkligen visade sig igår när jag somnade i soffan inte en utan TVÅ gånger och dessutom hade jag, enligt A, sovit mycket tungt. Det var det värt. Vi reste med goda vänner och det var så härligt att ha dem så nära. Familjekänslan att sitta många vid ett bord och spela kort eller spela kubb på gräset med nära och kära. Ibland önskar jag att vissa bodde närmre. Bara att kunna svänga förbi om bara för en liten stund hade varit mysigt. Men vi får försöka styra upp dejter på andra vis. Det blev också väldigt påtagligt hur viktigt det är att känna de man delar hus/stuga med, speciellt om man har barn. Boba hade så kul att han var helt utmattad sista kvällen, mycket fart, fläng och intryck, han var så trött att han grät i flera timmar stackarn. Vi upptäckte att Julle älskar att bada så det ska vi verkligen försöka att göra mer. Idag har jag varit hos frissan och fixat håret, det gör mycket att göra det tycker jag. Annars har jag mest myst med familjen. Har en del att fixa med nu också. Är toastmadamme på ett bröllop snart, skolan, min fotovägg och annat fix i huset.

Jag har fått frågan här om hur det är med Julle och hans Laryngomalaci.

Jag kan inte fatta att min lille pojke har haft det så jobbigt med andningen. Även om det inte är jättelängesedan vi var inlagda jag och han känns det som att det handlar om någon annan. När jag träffade min vän Ps lilla dotter och hon var runt 11 dagar mådde jag sjukt dåligt över att min pojke hade varit så liten den natten vi åkte ambulans in till sjukhuset första gången. Det var som om jag fick lite distans till det och förstod att det verkligen har varit jobbigt. Innan han fick diagnos, innan vi visste om det var farligt och hur det skulle drabba honom. Julius låter fortfarande, när han inte är förkyld är det hanterbart. För första gången för några dagar sedan förstod jag att det är något han kan bli retad för om han inte växer ifrån det i tid. De flesta som känner honom och oss har vant sig vid det och många påstår sig höra att det har blivit bättre. Jag vet inte om det blir bättre eller om vi helt enkelt vänjer oss så vid ljudet att vi inte hör. Är det någon som inte träffar oss/honom så mycket brukar de reagera och säga att de förstår att vi tycker att det är jobbigt. Han är en riktig kämpe vår lille kille. Han has-kryper runt i hela huset eller springer i sin gåstol, han älskar mat och han pratar gärna med allt och alla sen vet jag inte om han kanske är lite tröttare än vad andra barn i hans ålder är, men det är inte något som jag lagt märke till. 

Jag ska se om jag kan lägga upp en film med hans läte så kan ni höra själv vad ni tycker. :)
Det jag har tyckt har varit konstigt under hela den här tiden är bristen av information om Laryngomalaci, trots att det drabbar några hundra barn per år, enligt läkarna. Jag menar när jag googlade det i början hittade jag en gammal artikel där de använde helt andra OP än vad man gör idag eller trådar på Familjeliv. Inga superbra källor direkt.  Så det kanske jag gör, skriver en artikel om Laryngomalaci. Julle är 7 månader och 5 dagar i dag BTW! :) 

Natti