Visst finns det en väg?!

Även om det är många händelser i livet man inte kan kontrollera hur och när de händer, tror jag ändå på något sätt att det finns en väg. Man har ju val under tiden man går på sin väg, men att vissa saker bara händer för att det är meningen att de ska hända?
Det där med mening är dubbelt för mig, för även om jag tror på att det finns en mening till viss del, har jag svårt att se mening med andra saker.
Kärleken är det viktiga känner jag, jag tror att det är den som värderas högst på livslistan när man närmar sig slutet. Slut kommer det att ta en dag, är det något jag tycker är jobbigt så är det just det. Döden, till och med att skriva det är jobbigt. Jag hade dödsångest första gången när jag var 16,17 år. Jag kommer fortfarande ihåg hur jobbig känslan var. Vi satt och åt på restaurang och om vi pratade om döden på något sätt eller om det bara var jag som tänkte, vet jag inte. I alla fall ledde en tanke till en annan och en känsla som jag sedan har kunnat katalogisera som panikångest växte sig starkare i bröstet. Pulsen steg, jag fick svårt att andas, inte astma likt, utan mer som att någon stor tung människa hade satt sig på mitt bröst. Jag kunde inte styra tankarna, oron, rädslan eller ångesten. Det bara malde och malde. De få gångerna jag hade känt så innan eller liknande var hos tandläkaren, där slutade jag andas, tandläkaren fick putta till mig och påminna mig om att andas. I alla fall kan jag inte komma ihåg hur länge denna attacken var för efteråt var jag helt slut. En gång fick jag en ångestattack på en resa med några vänner. Jag satt i sängen och ångesten tog över, jag grät, kastade mig i sängen fram och tillbaka för att på något sätt lindra smärtan jag kände inombords. Jag ropade: "jag kommer att dö, jag kommer att dö, vi kommer att dö allihop". Något sådant. Gråten var inte den stilla gråten utan den där djupa som kommer från maggropen, den helt okontrollerade gråten. Mina vänner tre kompisar i samma ålder, hade nog ingen vidare erfarenhet av ångest, och undrade vad fan jag höll på med. Var jag inte riktigt klok? Senare har tyvärr de flesta fått uppleva liknande känslor och det önskar jag ingen.
I ca 15 år har jag levt med ångest, tryckt ner, förnekat och förminskat den. Förra året fick jag lite mer klarhet i vad det är min hjärna gör med mig. Hjärnan förknippar mina känslor med fara, min hjärna sänder ut signaler i min kropp att den är i fara. Jag måste direkt fly, hittar jag inte mitt sätt att fly tar ångesten över hela mig. Kroppen liksom krampar av smärta som inte är en kroppslig smärta utan en inre smärta även om den verkligen känns både fysiskt och psykiskt. När jag är i det svarta hålet, det utan ljus eller något att greppa, är lösningen om död lätt att ta till hands. Jag, som har så kraftig dödsångest, två underbart fina barn som jag aldrig någonsin vill göra illa, världens finaste människor i min omgivning, jag tänker på döden som enda lösning. På något plan måste jag förstå att det är hjärnan som gör det omedvetenhet. Jag tänker, när jag är mitt vanliga jag att det inte är så farligt, att visst måste förnuftet segra. Men jag är inte så säker. Jag måste därför ta min medicin, dels för att bättre klara av de motgångar jag har i livet och dels för att jag vill att mina barn ska ha den bästa mamman de kan ha, mina närstående den bästa Unni de kan ha.
Denna gången har jag vägrat att inte se min depression, min ångest som en riktig sjukdom, som diabetes, astma, ett brutet ben. Även om det bär emot varenda gång jag säger till någon som jag knappt känner att jag är sjuk, gör jag det. När jag inte gör det medverkar jag själv till stigmatiseringen av psykisk ohälsa, det vill jag inte. Jag har inte bett om det. Hade jag kunnat tänka om, tänka annorlunda hade jag gjort det, tro mig. För det är många som säger till mig hur jag ska tänka för att bli friskare. Jag försöker, på olika sätt, min depression kommer att bli botad denna gången också, men det kan ta tid.

Hej svej