Jag har varit skräckslagen så länge jag kan komma ihåg, skräckslagen och rädd för att någonting ska hända honom. Allteftersom han har blivit äldre har jag också blivit mer och mer medveten om hans ålderdom. Han har varit pigg men hans ork har trutit. Han orkade inte hjälpa till som förut men var gärna med, satt bredvid och delade med sig av sin kunskap. Han tog någon extra tupplur under dagen men var fortfarande med långt in på kvällarna då vi satt här och åt middag och hade myskvällar. Ibland hängde han inte med i allt på grund av hans sviktande hörsel men hans berättelser var många. När jag var yngre och bodde i stan, åkte jag ofta ut till mamma och pappa så tog han och jag promenader i skogen, han berättade om allt han gjort och varit med om. Jag ansträngde mig allt jag kunde för att försöka lägga hela hans historia på minnet. Han var social, hjälpsam men ganska svår att komma nära, vilket är förståeligt med en fosterhems pojke som flytt krigsläger, men jag var hans flicka. Han och mamma följde med på mina kompisars fester och bröllop, dit inga andra föräldrar gick. Speciellt M´s, som familj. Han körde, hämtade och stod ut med oss när vi var som mest odrägliga och ändå fanns han där hela tiden, utan att vika från min/vår sida. Som jag nämnt tidigare märkte vi det först när han körde hem härifrån, med fixad syn och nya glasögon körde han bättre än på länge tills han svängde in i grannens mur. Vi anade en förvirring men trodde att det kunde bero på annat än sjukdom. När han åt höll han sig för magen och sa att det var så konstigt att han hade så ont. Eftersom han haft mycket problem med känslig mage, som även gått i arv, trodde vi nog alla att lite Omeprazol eller annan magmedicin skulle göra susen. Eller om det var hostan som spökade kanske, i vilket fall sa han alltid att det var bra och jag var tvungen att fråga om jag ville veta mer. "Säg inte till Unni att jag inte mår så bra", sa han, "då hamnar jag här". Han menade på sjukhuset. Cancer, ordet som får de flesta av oss att nästan hoppa till. Vissa har direkta minnen eller lever/ har levt med sjukdomen och andra har hört historier. Bortsett från några kortare sjukhusvistelser vårdade min mamma honom ensam framtill de sista två veckorna. Hon levde i det, såg kanske inte vad jag såg. Kunde knappt sova på natten då hon låg och väntade på att han skulle vakna och vilja gå på toaletten, han hade trillat så många ggr och slagit sig riktigt illa, att hon inte vågade låta honom gå själv. Jag ringde sjukvården på olika nivåer, läkare osv. Han gick ner tjugo kilo på tre-fyra månader. Trots cellgifter och strålning blev han bara sämre och sämre. Ibland kunde jag tänka på vägen för att träffa honom att jag ville säga att det är okej att lämna oss, när han var redo, men när jag väl träffade honom, höll hans hand, mötte hans blick, ändrade jag mig, jag ville verkligen ha kvar honom, så länge jag bara kunde. Han fick blod och med det energi, jag tänkte att han kunde följa med till Danmark om han inte blev för sjuk innan. Jag trodde nämligen att det fanns tid att göra allt det där man inte hunnit med mellan ett cancerbesked och själva avskedet. Det visade sig att det inte var så, inte i detta fallet. Just nu är det som har hänt mellan beskedet och avskedet mest ett töcken. Mamma hade pratat med läkarna som tagit upp Palliativ vård och ASIH, Avancerad sjukvård i hemmet, jag satt på jobbet och tanken slog mig. Ska jag sitta här och spendera tid när det kan vara min pappas sista tid i livet. Eftersom jag åkt hem till mamma och pappa i stort sett varje dag efter jobbet under en längre tid, eller åkt till sjukhuset om han vårdades där, var jag helt slut, både mentalt och fysiskt. Mitt hår började falla av och jag sökte sjukvård för en envis huvudvärk och förvirring som var så pass att jag knappt mindes vad jag gjort fem minuter innan. Under hela tiden har jag försökt att leva mitt liv också, ni vet det livet där jag har två barn och en sambo, samt mina fina vänner, försökt att göra sånt som får mig att må bra. Pappa förstod, jag sa till honom att jag var ledsen men att jag inte hade orkat hälsa på i två dagar för att jag mått lite dåligt. Han förstod. Vi åkte till Danmark, vi var förstås tveksamma men vi tänkte att det var två timmar bort och vi kunde snabbt ta oss hem, det var endast två hela dagar. Sjuksköterskan vi haft möte med veckan innan, ringde och sa att hon fått en plats på Palliativa avd, dit han skulle få komma för att de skulle utvärdera hans medicin samt om de kunde hjälpa till med annan vård. Jag tyckte att det var en superbra idé, trots att jag egentligen inte kunde förstå vad det innebär att lindra och förbereda sig på någons död. Men så är det ju då ens största fokus i det läget är att ens älskade pappa inte ska lida. Han blev installerad på Palliativa och vi pratade med läkaren. Hon hade tråkiga besked då pappa röntgats dagen innan och det såg inte bra ut alls. Kanske skulle han inte klara det några månader som vi nog ändå trott. Han såg på mig och frågade om han var dödssjuk: "-ja, kanske men inte det är inte aktuellt just nu," svarade jag undvikande och åkte. Vi kom hem på söndagen och lämpade av all packning hemma, lämnade Boba som inte ville följa med och åkte in. Trots besked om försämring, tyckte jag att han var pigg, han orkade visserligen inte gå upp för att göra ngt men han åt lite, drack, pratade och skrattade till. Jag frågade om han orkade krama min minsting, han nickade med ett leende och jag lyfte upp honom i sängen. Han pussade och kramade sin älskade morfar och det var min tur. Jag rabblade i vana upp det vi skulle komma ihåg inför dagen efter, pratade lite om mötet som skulle leda till hemfärd för honom på onsdagen och pussade och kramade honom som jag alltid gjort. "Älskar dig! Ses imorgon, min älskade pappa!"; sa jag innan jag gick ut genom dörren. Jag var gladare på vägen hem, upplyft att han ändå verkade piggare. De andra var övertygade av att vårt besök hade piggat upp honom då han varit uppgiven och orkeslös tidigare. Dagen efter vaknade vi innan barnen som vi oftast gör. Jag satte på kaffe och började ordna med frukost när sköterskan ringde och sa att hon inte fått kontakt med honom och att hon nog tyckte att det var en bra idé att vi kom in. Jag satte upp mitt hår, drog på första bästa kläder och körde hem till mamma. Hon hade haft lurar i öronen och inte hört när de ringde, eller jag ringde, hon tog på sig och vi åkte in. Det var inte som jag hade föreställt eller tänkt mig. Han låg med vidöppen mun, som han kämpade för att få luft och samtidigt stirrade hans ögon rakt ut i tomma intet. Jag var lugnare än vad jag någonsin hade trott, jag fokuserade helt på honom, inte på mig, på att finnas där, om han hörde eller kände att jag var där. Hans hand rörde sig i min. Det är så tungt att tänka på, att i det ögonblicket försvann min pappa det gick fort, vi hann vara där i 40 min. Trots att jag varit med om en del, kunde ingenting förbereda mig på det som väntade. På det som är så jobbigt att min bröstkorg nästan exploderar av smärta när jag skriver detta. Folk frågar om hans ålder, den spelar ingen som helst roll i min sorg. Vi är alla olika och hanterar saker olika, döm inte för att jag inte agerar som du har förväntat dig. Vi gör alla så gott vi kan för att klara oss. Detta är bara början... Idag var annonsen inne... Kan inte fatta att det är honom det handlar om. Att han är borta.
Jag har ett hål i mitt hjärta.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar