Vi skrattade åt det bisarra i att han försökte ringa med rakapparaten. I början av veckan åkte han in för att jag inte tyckte att verkade må bra. Hans snabbsänka är hög och de vet inte vad som orsakar det. Han får antibiotika i blodet och ligger på akutvårdsavd, det finns inte plats på onkologen dit han hör till pga cancern. Igår ringde han med rakapparaten, trodde att han åkte buss osv, vi frågade om han hade fått starka mediciner men sköterskorna sa att han inte hade fått ngt. Idag gjordes en röntgen och en stroke och några proppar visades. Vi blev lättade av beskedet, dels för att det inte var fler tumörer och dels för att få en slags förklaring för förvirringen.
Det är jobbigt att vara där, att försöka ha koll, att se honom så försvagad och själva sjukhusmiljön. Normalt vore ett besked om en stroke jobbigt, ledsamt och oroande, men för en så sjuk människa gör det inte så stor skillnad. Det är min pappa. Min älskade pappa. Hans ålder spelar inte någon roll för mig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar