Jag är så tacksam över att jag har mina killar härhemma. Just nu sover alla tre. Jag fick mig ett gott skratt när jag kom ut i köket och såg att A hade somnat ifrån en halv macka.
Det är några av mina vänner som har det jäkligt kämpigt just nu. Som jag önskar att jag kunde göra mer, men man kan bara finnas där. Usch så jobbigt det är att inte kunna säga att "det kommer att bli bra, det kommer att lösa sig" när man vet att det inte kommer att göra det. Alltså man lär sig att leva med sorgen men den finns där alltid ibland tydligare, ibland mindre tydligt. Det finns inget annat val än att gå igenom det jobbiga och lära sig leva med det och så småningom kommer dagen, den dagen man förut aldrig trodde att man skulle få uppleva igen, när man känner sig lycklig, men inte hel. Jag har inget långvarigt tillstånd av lycka. Utan det handlar om små stunder av lycka, av tacksamhet. Framförallt över min vackra familj och mina fina vänner.
Mina tankar finns hos er mina fina vänner jag önskar att ni inte behövde drabbas av detta hemska onda...
Natti
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar