Upp och ner

Ner och upp!
Söndagar är allmänt jobbiga brukar jag tycka men efter gårdagens svacka har jag tagit mig i kragen. Jag vet att jag har ett syfte och jag tänker ta vara på det! Jag hittade en så mysig pläd i Lödde igår! 150 kr, det tyckte jag var billigt. Jag och Macke kollade film. Avengers, inte riktigt min typ film men den var ok.
Nu är killarna iväg och badar och Jullisen sover så jag har haft lite egentid. Gått och plockat lite sorterat papper och sånt roligt. Tänkte recapa lite på SOA eftersom jag inte sett på hur länge som helst.
Ha en mysig söndag alla vänner!

Månen

Just nu sover alla i huset utom jag. Deras andetag lugnar mig. Utanför huset ser det ut som om någon lyser rakt på oss, månens ljus är så starkt ikväll. Jag tror att dess kraft är mycket större än vad vi tror! Månsken är vackert!
Godnatt!

Bearbetning..

Kan man tvinga sig själv att bearbeta saker på djupet eller kommer det när man är redo? Jag hade bestämt mig för att börja avlastningen från ryggsäcken men har stängt den mer och mer igen, vet inte om det är medvetet eller omedvetet. Den känslan som kallas ångest, så som jag känner den. Kommer i mig flera ggr om dagen. Jag kan känna det bara av att veta att jag ska ringa ett litet samtal, gå någonstans eller bara genom att tänka på något. Jag har bestämt att jag inte vill ha det så här, jag måste aktivt arbeta för att inte låta den känslan bestämma hur och vad jag ska göra. SKÄRPNING!!!

Smärtan sluter sig runt magen och trycker, sliter och drar.
Långsamt sprider sig en känsla av obehag i hela kroppen. Ett lätt illamående gör att det är svårt att svälja undan saliven som bildas i munhålan. Tankarna irrar runt utan logik i huvudet hur ska jag någonsin kunna röra mig normalt med denna dysfunktionella kropp?
Utanför kroppen hörs det ljud, någon som pratar, en tv, en radio, barn, frågor skratt. Det hörs men jag hör inte. Jag vill svara men jag kan inte. Jag kan inte. Ljuden irrar runt tillsammans med tankarna i skallen. UT! Långsamt släpper den krampaktighet som intagit kroppen. Jag kommer tillbaka, jag är tillbaka tills nästa gång. Hoppas det är lång tid kvar till nästa gång!

Myslördag står på schemat idag, jag är så trött. Så trött!

Pizza och rött

Ikväll blev det lite hemlagad pirre och ett glas rött.
Innan var jag och Boba hos Alfie och lekte lite. Max är här och det är härligt. Han är superduktig för det mesta. Jag är sååå trött, de andra här hemma sa att jag borde gå och lägga mig för att jag såg så trött ut, så jag får lyssna p dem. Tack för alla fina kommentarer! Lillisen är lite bättre i förkylning men har ff svårt med andningen emellanåt...
Natti

Min bebbe

Nu är han förkyld igen och andningen är väldigt ansträngd. Jag blir så orolig att jag nästan slutar fungera... Medicinerna hjälper men han blir hysterisk bara han ser dem.

21000

Över 21000 likes på Facebook. Ett inlägg som är en kommentar på att någon försöker be om ursäkt för ett dåligt beteende. I kommentaren skriver en man att den som försöker be om ursäkt är en gris och en mängd andra hemskheter och att han ångrar sig för att han fångades på bild.
Ett: jag säger inte att det är rätt men när det händer sjukt mycket hemska saker varje dag, varje vecka i Sverige och i världen, är en full man som själv trillat över spåret kanske inte det som skär mest i mitt humanitära hjärta. Det är fel att råna, punkt. Men att skicka runt bilden på Facebook och hota, angripa och hata är faktiskt också fel. Plötsligt är vi tillbaka i ett 1700-tals miljö där allmänheten, på fb, agerar pöbeln. Detta är bara ett exempel av många.
Två: Om någon ber om ursäkt bör man väl i alla fall försöka ha ett öppet sinne, oavsett vad anledningen är till att man förstår konsekvenserna av sitt handlande. Straffet blir detsamma.
Jag tycker det är oroväckande att se denna utvecklingen inom sociala medier, speciellt på fb!

Identitet

Vi föds nakna. Av en mamma, som blivit befruktad av en man, en pappa. Ingen av oss har fått välja var, när, hur eller av vem vi föds. Barn är glada, de blir ledsna när de blir det men det är naturligt. Plötsligt börjar naturligheten förändras och påverkas av vuxenvärldens galna syn på världen om hur och på vilket sätt allt ska vara. Allt ska kategoriseras. Vilket kön de har, vilken hår/hud-färg, klasstillhörighet och vilket sätt de har. Det kommer från vår vuxna värld och våra vuxna värderingar. Vill min son ha typiskt flickiga saker som nagellack, hårband eller läppglans så måste han få ha det. Eller om hans bästa vänner r blandat med både flickor och pojkar så måste han få lov att ha det. Men han får kommentarer, både av vuxna och av barn att det är fel. Det är de vuxna som har fel. Barn måste få undersöka och vara nyfikna utan att få konsekvenser som gör att han blir ledsen. Barn bryr sig inte om hudfärg, de kan leka med vem som helst men det finns vuxna lägger sina värderingar i hur det ska vara och stöter ut hela familjer ist för att lära sig mer om familjen. Jag kommer på mig själv ibland att jag faller för mobben. Att jag tänker att jag inte vill ta på mina barn kläder som är för flickiga inte för att det spelar mig någon roll utan för att andra kan utsätta mina barn för otrevligheten pga det. Min stora son är mycket medveten om att han är pojke! Det kan hända att jag tänker att jag vill att de ska omge sig med rätt sorts kompisar för att undvika problem själva. Det går helt emot min absoluta övertygelse om att alla måste få vara som de är, leka med vem de vill och klä sig som man vill, bara man mår bra! "Don't let the bullies set the rules"
Vem orkar tro på och leva efter sina övertygelser när ens barn kan få konsekvenser av det?!
Haj!

24/7

24 timmar om dygnet, 7 dagar i veckan jobbar jag med världens viktigaste, roligaste, underbaraste, svåraste och mest krävande jobb man kan ha som människa. Att vara mamma/förälder. Det är egentligen inte konstigt att jag känner mig otillräcklig ibland. Har man dessutom en ganska tung ryggsäck på ryggen som behöver packas ur, kan det emellanåt kännas lite hopplöst. Om mitt tålamod tryter mer än vanligt kan jag nästan alltid härleda det till att jag inte är på ett bra ställe mentalt. Då vet jag hur viktigt det är att jag verkligen jobbar med mig själv och på att gå framåt i mitt känsloliv.
Av en slump, eller hur man nu ska kalla det, har jag hittat två likasinnade själar. De är på samma ställe men på olika sätt och tillsammans verkar vi kunna hitta de viktigaste bitarna till pusslet tillsammans. Vi kan fråga samma saker utan att veta att de andra tänker samma sak. Framförallt har jag fått ett annat tankesätt.
Jag har alltid tänkt att jag på många sätt kan påverka hur jag hanterar olika saker och hur det påverkar mitt liv. Det är ansträngande att jobba med sig själv och framförallt jobbigt.
Förra veckan mådde mitt barn inte så bra. På flera olika sätt märkte jag att han inte var helt i form. Min reaktion kunde ha varit, och hade förmodligen varit för några månader sedan, att bli arg på honom och ge honom konsekvenser när han uppförde sig på ett sätt som egentligen inte är okej.
Vi pratade, lekte och gick igenom vilka saker som vi kunde göra för att det kunde bli bättre. De senaste dagarna har problemet blivit mycket bättre. Det är en sak kvar, att prata med förskolan för där är något/några barn som inte varit helt snälla enligt honom. Inte allvarligt direkt men allvarligt nog för att belysas.
Avslappning och återhämtning har blivit viktiga ord som jag jobbar på. En kontinuitet i min träning och därmed släppa på spänningar är också viktigt just nu.

Ge mig sinnesro,
att acceptera det jag inte kan förändra,
mod att förändra det jag kan
och förstånd att inse skillnaden.


Ha det bra!

Min storebror...

Idag skulle min storebror Henrik fyllt 45 år, helt sjukt!! 45 alltså. Han var 32 när han dog skulle fylla 33, som jag är nu.  Inatt twittrades det flitigt om William Petzälls allt för tidiga bortgång. Jag bara tänkte på familjen och deras sorg. Inte nog med att behöva tampas med chocken och sorgen över sin anhörigs bortgång utan dessutom bli påmind om det i alla medier så att alla vet. Stundtals kan det vara så att man vill ta en liten paus från allt som händer och inte tänka på det, då måste det vara jobbigt om den som går bort är offentlig och dessutom så kontroversiell som han är/var.  Men att människor som vill bli drogfria har svårt att få hjälp med sitt missbruk i Sverige idag är skandal. Missbruksvård är dyrt men missbrukare och kriminalitet är dyrare i längden, dessutom får människor betala med sina liv.

Dagarna som jag tänker på min bror och hans död blir mer sällan. Alltså han finns alltid någonstans och jag glömmer honom inte men det är mest om jag kommer i vissa situationer jag sörjer på riktigt.
Jag måste numera anstränga mig riktigt mycket för att höra hans mörka röst ekande inne i mitt huvud. Innan var det lätt. Då kunde jag bara tänka på honom så hörde jag hans stämma och såg den inre bilden av honom. Nu tar det så mycket längre tid. Med tid pratar vi egentligen minuter inte mer men för mig är det en stor ändring. Min inre bild av honom är egentligen mest en gestalt, en sammanställning av mitt sinnelag med honom. Hans långa kropp, hans varma mysiga kramar, hans mörka hår och hans personlighet, så det är inte en bild, som ett foto bild, utan mer en föreställning skulle man kanske kunna säga. Det känns sjukt jobbigt och sorgligt att tänka att jag inte har träffat, kramat eller pratat med Henrik på över tolv år. Han har inte träffat mina barn, varit med på mitt bröllop och han har inte funnits. Min mammas värsta mardröm var att något ska/skulle hända oss barn något och barnbarn också såklart. Och det har hänt inte en, inte två, inte tre, utan fyra gånger.

För veckor sedan berättade två helt underbara människor att deras största fasa var bland annat att deras syskon skulle sluta andas. Mina syskon slutade andas alldeles för tidigt.
Jag saknar min bror Henrik och idag fyller han 45 år. Jag är så glad att han föddes denna dagen för 45 år sedan och jag önskar att han fick uppleva den.

Till minne av min fina bror Henrik Swenson som lämnade vår värld för tidigt.
Har inga bilder på denna datorn på honom upptäckte jag...

Natti