Min storebror...

Idag skulle min storebror Henrik fyllt 45 år, helt sjukt!! 45 alltså. Han var 32 när han dog skulle fylla 33, som jag är nu.  Inatt twittrades det flitigt om William Petzälls allt för tidiga bortgång. Jag bara tänkte på familjen och deras sorg. Inte nog med att behöva tampas med chocken och sorgen över sin anhörigs bortgång utan dessutom bli påmind om det i alla medier så att alla vet. Stundtals kan det vara så att man vill ta en liten paus från allt som händer och inte tänka på det, då måste det vara jobbigt om den som går bort är offentlig och dessutom så kontroversiell som han är/var.  Men att människor som vill bli drogfria har svårt att få hjälp med sitt missbruk i Sverige idag är skandal. Missbruksvård är dyrt men missbrukare och kriminalitet är dyrare i längden, dessutom får människor betala med sina liv.

Dagarna som jag tänker på min bror och hans död blir mer sällan. Alltså han finns alltid någonstans och jag glömmer honom inte men det är mest om jag kommer i vissa situationer jag sörjer på riktigt.
Jag måste numera anstränga mig riktigt mycket för att höra hans mörka röst ekande inne i mitt huvud. Innan var det lätt. Då kunde jag bara tänka på honom så hörde jag hans stämma och såg den inre bilden av honom. Nu tar det så mycket längre tid. Med tid pratar vi egentligen minuter inte mer men för mig är det en stor ändring. Min inre bild av honom är egentligen mest en gestalt, en sammanställning av mitt sinnelag med honom. Hans långa kropp, hans varma mysiga kramar, hans mörka hår och hans personlighet, så det är inte en bild, som ett foto bild, utan mer en föreställning skulle man kanske kunna säga. Det känns sjukt jobbigt och sorgligt att tänka att jag inte har träffat, kramat eller pratat med Henrik på över tolv år. Han har inte träffat mina barn, varit med på mitt bröllop och han har inte funnits. Min mammas värsta mardröm var att något ska/skulle hända oss barn något och barnbarn också såklart. Och det har hänt inte en, inte två, inte tre, utan fyra gånger.

För veckor sedan berättade två helt underbara människor att deras största fasa var bland annat att deras syskon skulle sluta andas. Mina syskon slutade andas alldeles för tidigt.
Jag saknar min bror Henrik och idag fyller han 45 år. Jag är så glad att han föddes denna dagen för 45 år sedan och jag önskar att han fick uppleva den.

Till minne av min fina bror Henrik Swenson som lämnade vår värld för tidigt.
Har inga bilder på denna datorn på honom upptäckte jag...

Natti